Lägger ut en text om min vandring i våras till Santiago de Compostela, 45 mil under tre mkt bra veckor.

”Nå, hur var det då”, säger folk, ”hur hade du det, var det kul, berätta!”

Men jag vet inte om jag kan, eller är det kanske så att jag bara inte vill, 

det hände saker under den där vandringen som jag tror jag vill behålla för mig själv, det var samma känsla som jag hade förra året, då hade jag varit iväg på en veckas Buddistiskt meditationsretreat i södra England, och jag minns att det var samma frågor då , ”nå, hur var det?”

Egentligen skulle det räckt med att svara, ”jo tack bra, det var alla tiders”, för det tyckte jag att det var, det var första gången jag var på ett sådant ställe, med långa stunder av tystnad, ingen tv, ingen tel, ingen dator, och så detta att meditera, så annorlunda från allt i mitt vanliga liv, men som sagt, jag gillade det, och detsamma kan jag alltså säga om denna vandring som jag nyligen gjort till Santiago De Compostela, Pilgrimsleden i norra Spanien, jag tyckte om det, jag tyckte det var alla tiders.

Jag vet att det låter futtigt, men hur beskriver man ett inre välbefinnande, att säga att ”jag kände mig lycklig” möts av frågan, ”på vilket sätt då?” Lycka har blivit ett dussinord man numer mest möter i sportsammanhang, tillsammans med andra värdeord som katastrof och förödande. Vårt språk blir alltmer devalverat.

Jag visste inte alls vad min pilgrimsvandring skulle innehålla, bara att jag skulle gå från punkt ett till punkt två, från Llanes på nordkusten till Santiago i Galicien, en sträcka på dryga 40 mil, med 8 kg på ryggen.

Innan jag åkte intalade jag mig själv att inte spänna bågen för hårt, blir det för jobbigt tar jag en buss eller ett tåg, tänkte jag, eller så kan jag skicka ryggsäcken i förväg till det ställe jag tänkt övernatta på, ”tänk på att du är  65 år Håkan, ha inte Luther på axlarna, du behöver inte bevisa nåt, se bara till att ha det bra.”

Men trots att jag kollade extra noga så lyckades ändå Luther smita ombord, som en tjatig fripassagerare satt han där på axeln och fick mig förstås att spänna bågen hårdare än jag hade tänkt, resultatet blev därefter såklart, redan tredje dan fick jag uppsöka läkare för att få bukt med överansträngda och inflammerade muskler, men sen var jag tillbaka på banan, och det var förmodligen oxo Luthers fel, att tanken på att att ta en buss eller ett tåg blev allt mindre lockande, och att bära min egen ryggsäck blev till en självklarhet.

Visst var det lite väl tufft ibland, en värkande nacke, blåsor på fötterna och en stortå som helt tappade sugen, men jag lärde mig leva med det, och ju mer dagarna gick och milen rann undan så blev vi allt bättre kompisar Luther o jag, när han märkte att han kunde släppa piskan visade han sig vara riktigt trevlig.

Så jag fylldes av ett lugn, en frid om man så vill, att vandra ensam där på gröna kullar med Atlanten till höger och snöklädda berg åt andra hållet, och att sen vika av in bland dessa berg, med porlande bäckar och vårblommor, många timmar utan att se varken hus eller människor, bara lite tamboskap, jag har aldrig upplevt nåt liknande, trots att jag rest mycket.  Som meditation beträffar, så passade det här mig utmärkt. Trivsamma tankar gjorde sig hemmastadda i huvudet, långa samtal med högre makter, några mantran och en hemmagjord bön. Men oxo  stunder utan en enda tanke, bara förnimmelsen av vinden,vågorna och fågelsången.

Ibland var jag så trött och sliten att jag knappt tog mig fram, ryggsäcken kändes alldeles för tung, och Caminon bara fortsatte, när jag trodde att nu, efter detta krön, måste jag väl vara framme, men väl uppe på toppen såg jag bara nästa topp, och därefter ännu en. 

Men det som var nytt för mig och som jag förvånades över var att jag faktiskt aldrig tappade humöret, jag blev aldrig sur och grinig, något som jag annars har ganska lätt för att bli. Och så detta att ta vara på tiden, att stanna och småprata en stund med en ko, kanske sjunga Briggen Blue Bird för några förvånade hästar, och att verkligen njuta av smaken av äpplet som jag burit med mig många timmar. 

Jag minns så tydligt det där lyckoruset som infann sig när man på morgonen, efter att ha lämnat staden eller byn där jag sovit, vek av från landsvägen och in mellan träden och ut i det okända, det var som att komma hem, som att komma tillbaka till ett tillstånd av närvaro och frid. 

Utmed vägen följde man gula pilar som var ritade eller sprayade på murar, väggar stolpar eller bara direkt på marken, tänk om livet oxo var så enkelt tänkte jag ibland, att det bara var att följa pilar så kom man rätt, men som min gode vän Luther påpekade så är det kanske precis så det är i livet, bara att man inte ser pilarna. 

En gång frågade Luther mig om jag inte tyckte att det var egoistiskt, att vandra så här, ”på vilket sätt gör du världen till ett bättre ställe” sa han, och det är ju onekligen en intressant fråga, (i själva verket hade jag redan ställt den till mig själv,) men jag tror att om man gör saker som känns utvecklande och berikande så är det av godo, och förhoppningsvis lite hjälp på traven för att bli en bättre människa.

Så jag hoppas att det välbefinnande jag upplevde där skall finnas kvar inom mig, inte bara som ett minne, utan även rent konkret, att jag i mitt liv här i Ransäter, i min vardag med jobb och räkningar, skall kunna hitta passagen till det lugn jag fann nere i Spanien.

Just närvaro har för mig ofta varit en bristvara, men där efter stigen, eller vägen upplevde jag tillfredsställelsen av att vara närvarande. Tyvärr har jag dock redan registrerat ett flertal återfall, men jag jobbar på det, min målsättning är att fortsätta vandra, jag har skog, sjöar och leder utanför knuten, och för samtal med ett högre väsen behöver man inte åka till Spanien.

Och vad hände då med min reskamrat, den ständigt närvarande Martin Luther?

Jag hade nog en del förutfattade meningar gällande honom, han var faktiskt rätt ofta värd att lyssna till, för därute i det ödsliga och vindpinade landskapet började jag tänka på att det kanske inte är så fel alla gånger att utsätta sig för svårigheter, att inte alltid välja den lättaste vägen, oavsett om det gäller att vandra  eller i det vardagliga. 

Att det kan vara mödan värd att bita ihop och fortsätta att kämpa, även om det ibland kan kännas ganska svårt.

Och rätt som det var och utan att jag märkt det, hade han lämnat mig, det är ok tänkte jag, jag hittar nog själv nu.  Hoppas jag i alla fall. 

Bon Camino  /hj 20 maj 2015

Många år sen jag jag skrev, så detta är ett test huruvida tekniken fortfarande lever.

juli 2014

Long time no see, vill bara kolla om denna blogg fortfarande fungerar.

från nån gång i våren 12: 

Hobby.

I hagfors uppmanar nån slags medborgargarde att nu är det dags att slå näven i bordet. Dom har tom en hemsida som heter så, sla naven ibordet.se.  Jag läste först fel och tyckte att det stod slå naveln i bordet.se, då är man riktigt förbannad eller hur, nä nu har jag fått nog, nu slår jag tametusan naveln i bordet. Men så var det alltså inte, utan det var det klassiska svenska kraftuttrycket näven i bordet.  Detta gjorde mig förstås lite nyfiken och jag undrade vad det var som upprörde dessa människor så till den milda drag.

Det visade sig då att jag, och alla andra människor som har valt att bo lite vid sidan av allfartsvägarna här i Värmland är utsatta för ett terrorhot. Jag visste faktiskt inte det, det kom lite som en överraskning, jag har under alla de år jag bott här, alltså de senaste 30, aldrig känt av nåt terrorhot ute i skog och mark, förutom några veckor under hösten förstås.

Men hotet finns alltså därute, året om, 24 timmar om dygnet, dessa vargterrorister, och enligt arrangörerna till manifestationen i Hagfors så är vi alla hotade, alltså även barn, vård och äldreomsorg. Tänkt att vargen är så himla lömsk och förslagen, att den försökte lura  Rödluvan är ju illa nog, men att den dessutom nästlar in sig inom vården och äldreomsorgen då måste vi verkligen sla naven i bordet..I annonsen uppmanas vi att komma och visa vad vi tycker ihop med övriga Svenskar. Svenskar stavas i denna annons med stor bokstav. Asylsökande som hamnat i hagforstrakten behöver alltså inte göra sig besvär.

Detta hat mot vargen, jag har faktiskt lite svårt att fatta det, på samma sätt som jag har svårt att fatta ståplatspublikens jättejubel när en hemmaspelare kastar av sig handskarna och slår och slår mot motståndarens huvud. När han sen lämnar isen med matchstraff är han den stora hjälten. Vad skulle hända om domarna inte bröt misshandeln överhuvudtaget, för om det skett utanför arenan så skulle det förstås klassats som misshandel, om domarna bara sket i det, hur länge skulle det få fortgå, när skulle jublet fasta i halsen?  Kalle Johansson På Viasat Sport säger i en reklampaus under en match att han som ung i NHL blev brutalt knockad av en armbågstackling, vaknade upp i omklädningsrummet men det var helt ok för det var en av hans idoler som sänkt honom. Kalle Johansson avslutar med att dramatiskt säga, ”hockey är inget för mesar.”

Oj, va tuff man kan va, många spelare  får säsongerna förstörda pga kraftiga hjärnskakningar, är det nåt att hylla, detta fullir. Kommer vi att om några år gå på hockey bara för att dricka bira och titta på slagsmål.

Men som tur är finns det ju goda förebilder såklart, lirare som t ex Jörgen Jönsson,  Rickard Wallin och Johan Davidsson för att bara nämna några. 

Sen vet jag att man som sann supporter blir enögd, det spelar ingen roll hur mycket man tror sig vara objektiv, man kan inte låta bli att misstänka att domaren förmodligen är köpt, att motståndarna vann bara genom att fuska osv. Det är alltså inte trevligt att vara en sann supporter, det är ett lidande, det är en ständig oro, ett oavbrutet ältande med likasinnade, efter en bitter förlust i sudden går det inte att koppla bort det och tro att man kan sova gott på natten.  Nästa morgon är det det första man tänker på och sen är oxo den dan förstörd.  Inom Buddismen får man lära sig lidandets konst, är det så  är jag förmodligen nästan fullärd, för jag håller nämligen på Djurgårn. Men vem bryr sig egentligen om hockey, nu ser vi fram mot ett SM Guld i fotboll. Hj 

Ja, då var det dags att sätta punkt för ytterligare en sommar, stoppa in den i arkivet för att småningom oxo den skall glömmas bort.

Fast vissa saker kommer förstås att hänga kvar ett tag till, trippen till Bohuslän är en sån sak.

Vi var där i aug, det var några år sen vi var senast, och lite otippat fick vi med oss hela familjen, jag trodde inte att vi skulle få med oss sönerna i de övre tonåren, men dom hängde glädjande nog med.

Jag älskar Bohuslän på sommaren, kanske inte så mycket Smögen och Lysekil, även om dom är oerhört vackra så är det lite för trångt där för min smak, lite för mycket av det så kallade vackra folket som glassar omkring o i lite för dyra kläder, båtar eller bilar, Smögen tycker jag bör avnjutas i januari, då är man ensam på Smögenbryggan och kan i lugn och ro käka en baguette med räkröra på Gretas fisk, medan man melankoliskt stirrar ut över det grå och tomma havet. Men på sommaren skall man hålla sig därifrån, tycker jag. Då föredrar jag alltså lite mer avskildhet, att knalla omkring bland dessa ödsliga klipplandskap, som sträcker sig så långt ögat når, jättelika urbergsformationer som breder ut sig i sensuella kurvor. Det känns som om alla vi i familjen hittar ett lugn där ute, vi går inte i grupp utan alla är utspridda och går i egna tankar, står och glor ut över havet, tittar på båtar eller letar efter spännande vrakgods.

Dock märkte jag en förändring mot tidigare resor, och den var inte alls nåt kul. Det gällde familjens attityd mot mig, jag kände klart och tydligt att min position som flockledare, som alfa hanne blev ifrågasatt.  Först tänkte jag inte på det, tog det bara för små utslag av kärlek och omtänksamhet, men sen började jag lägga ihop två och två. Och till sist stod den obehagliga sanningen i eldskrift framför mina ögon, min familj har börjat behandla mig som ett barn, som en man måste se till att inget ont händer, nån att ta extra hänsyn till.

Visst, jag vet att jag har blivit äldre, jag vet att jag inte längre smidigt och kattlikt hoppar mellan klipporna, jag vet att jag numera hellre sätter mig på häcken och hasar ner, jag vet det, tack så mycket, var skall jag skriva under, men att höra sina egna snorungar säga med oro i rösten att ”pappa gå inte för när kanten där borta, du kan ramla ner”, eller ”tänk på pappa att det kan vara halt där ute på klippan.” osv. Jag menar vad blir det nästa gång, ”va sur du låter pappa, behöver du kissa?” Jag vet alltså att jag är äldre men jag är för fasen inte senil.

På natten sen när jag som vanligt ligger sömnlös slår mig en fasansfull tanke. Tänk om jag är senil. Tänk om jag utan att inse det långsamt är på väg att glida in i en egen uppfattning av verkligheten. Och även om det nu inte är så, så är det ju faktiskt inte uteslutet att det lurar nåt liknande framöver.

En granne sa nyligen en sak som jag tycker är lite kul, om man har tvättat bilen riktigt ordentligt och dessutom fejat den på insidan, då tycker man också sen att den går lite tystare och bättre. 

Samma illusion tycker jag oxo gäller mig själv, rent fysiskt, om jag har gjort en helrenovering, duschat, tvättat håret, filat fötter, klippt naglar, kört tandtråd, sen tagit på sig nytvättade kläder, kanske till o med nåt nyinköpt, då kan jag, för några minuter iaf, få för mig att,” är inte jag ganska fräsch egentligen. För att inte säga läcker.”

Men precis som det är med bilen så faller illusionen om min kropp redan efter några minuter, dom 62 åren och de 29000 milen börjar göra sig påminda, det rasslar i knäleder och höfter men å andra sidan så duger den, och har den tagit mig så här långt så räcker den säkert ända fram.    Hj 7 sep 2012

Det var fasenemej bättre förr, tänker jag när jag en frostig morgon står och försöker skrapa vindrutan med en CD skiva, förr fanns det alltid nåt gammalt lock till en musikkassett att använda men med en CD skiva tar det halva förmiddan, för att inte tala om ett USB minne.

Det var bättre förr, jag är 62, så jag är i min fulla rätt att säga så. Jag tror jag säger det en gång till, det var bättre förr. Men med det menar jag inte alls samma sak som min pappa menade när han muttrade om att det var bättre förr, han syftade ofta på ungdomars musiksmak eller ungdomens brist på hyfs och såna saker.

 Jag bryr mig inte ett smack om ungdomens musiksmak, jag tycker den är obegriplig såklart, men vem bryr sig, jag lyssnar på den musik jag gillar, och vad det gäller deras brist på hyfs så tycker jag inte att det är så mycket att tjafsa om. 

Nej jag menar mera att det var bättre förr i betydelsen av att det var enklare förr. Man slapp oroa sig över om man hade rätt telefonabonnemang eller rätt elleverantör.  Jag blir så stressad av samtal där skentrevliga människor ringer och frågar vem jag ringer med?  1:a ggr svarade jag att jag ”ja va tror du, jag ringer faktiskt själv, men dom menar alltså med vilket bolag jag ringer, och hur mkt jag betalar och sen kommer dom förstås med ett förslag som är mycket bättre än mitt gamla och visst är jag dum om jag inte byter.

När jag var på systembolaget senast så sa den trevliga expediten där att dom snart skall upphöra med prislistan, men att det går bra att ladda ner en app direkt i mobilen. Jag vill inte ha en app, jag vill ha en katalog.  Ev beror det på att jag inte är helt bergis på vad en app är för nåt men jag vill iaf inte ha nån.

Och vad jag saknar min gamla video, Alltså jag har den kvar, å tittar då och då på gamla filmer eller inspelade band, precis som jag då och då lägger på en LP skiva, men det jag saknar mest med videon är att jag hur enkelt som helst kunde spela in TV program. Missa jag sporten eller nån bra film så kunde jag kolla dom senare. Jag vet att det finns svt play men det är sällan jag pallar se en hel film på datorn.

Jag vet inte om det är åldern, men jag börjar förnimma en viss uppgivenhet inför en massa saker. Detta att Sverige numera är det land som är ivrigast på att sälja ut allt vad statligt ägande heter.  Jag har lite svårt att känna den sanna glädjen där, att vi är bäst i privatisera mera klassen. Små kommuner med utmärkt kommunal vård och omsorg skall tvingas öppna upp för privatiseringar.

Bilprovningen är såld till var var det, Malta, varför inte ta steget fullt ut, sälj ut det svenska försvaret, varför ska vi skattebetalare tvingas dras med alla miljarder som Jas kostar t.ex.

Fast vi har det iaf inte så illa här, inte om man jämför med människor i Spanien och framför all Grekland. Där kan man snacka om svångrem, sänkta löner och pensioner, höjda skatter och matpriser, drastiska försämringar inom skola, vård å omsorg, och hur beskt medicinen än smakar så måste den ju ner, eller hur? Så även om folk är utan mat och jobb så får dom väl lära sig att bita ihop lite. Det viktigaste måste väl ändå vara att bankerna inte tar nån skada.

 Hj 30/9 2012  

Hej, läge sen sist, lägger ut ett gäng krönikor, börjar med den här.

Dessa killar.

Om vi skulle ta en promenad, hur många gånger har man inte sagt dom orden.

Oftast när man kommer med den förfrågan så innehar man ett  glatt och positivt sinnelag.

 ”Nä, nu stänger jag av TVn och tar en promenad, är det nån som vill följa med?”

Och då svarar barnen nästan alltid ”inte vi i alla fall”, men hustrun brukar nappa på sånt. Betydligt oftare måste jag säga än när jag kommer med mer obskyra idéer.

För en tid sen satt jag en sen kväll och pratade med en ung kille som med lugn stämma och på rätt stapplande svenska berättade om en promenad han en gång varit med om.

Att han använde ordet promenad hade att göra med att han inte alltför länge gästat detta land, uppe vid kanten av taigan.

Den här killen hade alltså tagit en ganska rejäl promenad, han hade gått från Afghanistan till Turkiet, via Iran.

Dock hade dom bara promenerat på nätterna, ”varför då”, undrade jag, han gav mig en blick av uppriktigt förvåning, ”på dagen skulle dom ju kunna se oss”, ”vilka då” sa jag, ”polisen?”

Han nickade och sen kom det fler och fler detaljer om den så kallade promenaden.  Dagar och nätter där massäcken bara bestod av rå lök och vatten. Om folk som inte klarade tempot, som blev kvar nånstans efter stigen, om plötslig skottlossning och ytterligare några som lämnades efter. Om bergspass med snö och is, och bara sandaler på fötterna.

Sen en överfull liten båt mellan Turkiet och Grekland, om folk som föll i vattnet, om kylan, skräcken och skriken och sen långt ner i lasten, inuti en stor kartong,  på en TIR skyltat lastbil i ytterligare tre fyra dygn, inget att äta och kissa i petflaskor.

När han lämnar bordet blir jag sittande kvar.

Jag var ju och båtluffade i Grekland i somras, det var inte så himla långt från dom farvattnen där flyktingströmmen går fram. Inte en tanke hade man på det då. Men jag har ju sett bilderna på TV när utmattade, halvdöda afrikaner släpar sig upp på stränderna på Kanarieöarna. Turister som lugnt sitter kvar i solstolarna. Lite eftermiddagsaction, bara dom inte kommer för nära.

Dan efter vårt samtal hör vi tillsammans på ekot i P1, att Obama skickar 30000 nya friska soldater till Afghanistan, ”vad tycker du om det”, frågar jag.  Han funderar en stund, ”Amerikaner, Engelsmän, Ryssar, Talibaner, jag vet inte, allt betyder bara krig.”

Så jag tänker på Vellinge, och jag tänker på Sverigedemokraterna, och jag tänker på högervindarna som blåser allt ivrigare.

”Ja, det är inte utan att det känns lite dystert”, säger jag.

”Inte utan”, säger han, ”vad betyder det?

”Nä, glöm det”, säger jag, ”har du lust att ta en promenad.” hj