Ja, då var det dags att sätta punkt för ytterligare en sommar, stoppa in den i arkivet för att småningom oxo den skall glömmas bort.

Fast vissa saker kommer förstås att hänga kvar ett tag till, trippen till Bohuslän är en sån sak.

Vi var där i aug, det var några år sen vi var senast, och lite otippat fick vi med oss hela familjen, jag trodde inte att vi skulle få med oss sönerna i de övre tonåren, men dom hängde glädjande nog med.

Jag älskar Bohuslän på sommaren, kanske inte så mycket Smögen och Lysekil, även om dom är oerhört vackra så är det lite för trångt där för min smak, lite för mycket av det så kallade vackra folket som glassar omkring o i lite för dyra kläder, båtar eller bilar, Smögen tycker jag bör avnjutas i januari, då är man ensam på Smögenbryggan och kan i lugn och ro käka en baguette med räkröra på Gretas fisk, medan man melankoliskt stirrar ut över det grå och tomma havet. Men på sommaren skall man hålla sig därifrån, tycker jag. Då föredrar jag alltså lite mer avskildhet, att knalla omkring bland dessa ödsliga klipplandskap, som sträcker sig så långt ögat når, jättelika urbergsformationer som breder ut sig i sensuella kurvor. Det känns som om alla vi i familjen hittar ett lugn där ute, vi går inte i grupp utan alla är utspridda och går i egna tankar, står och glor ut över havet, tittar på båtar eller letar efter spännande vrakgods.

Dock märkte jag en förändring mot tidigare resor, och den var inte alls nåt kul. Det gällde familjens attityd mot mig, jag kände klart och tydligt att min position som flockledare, som alfa hanne blev ifrågasatt.  Först tänkte jag inte på det, tog det bara för små utslag av kärlek och omtänksamhet, men sen började jag lägga ihop två och två. Och till sist stod den obehagliga sanningen i eldskrift framför mina ögon, min familj har börjat behandla mig som ett barn, som en man måste se till att inget ont händer, nån att ta extra hänsyn till.

Visst, jag vet att jag har blivit äldre, jag vet att jag inte längre smidigt och kattlikt hoppar mellan klipporna, jag vet att jag numera hellre sätter mig på häcken och hasar ner, jag vet det, tack så mycket, var skall jag skriva under, men att höra sina egna snorungar säga med oro i rösten att ”pappa gå inte för när kanten där borta, du kan ramla ner”, eller ”tänk på pappa att det kan vara halt där ute på klippan.” osv. Jag menar vad blir det nästa gång, ”va sur du låter pappa, behöver du kissa?” Jag vet alltså att jag är äldre men jag är för fasen inte senil.

På natten sen när jag som vanligt ligger sömnlös slår mig en fasansfull tanke. Tänk om jag är senil. Tänk om jag utan att inse det långsamt är på väg att glida in i en egen uppfattning av verkligheten. Och även om det nu inte är så, så är det ju faktiskt inte uteslutet att det lurar nåt liknande framöver.

En granne sa nyligen en sak som jag tycker är lite kul, om man har tvättat bilen riktigt ordentligt och dessutom fejat den på insidan, då tycker man också sen att den går lite tystare och bättre. 

Samma illusion tycker jag oxo gäller mig själv, rent fysiskt, om jag har gjort en helrenovering, duschat, tvättat håret, filat fötter, klippt naglar, kört tandtråd, sen tagit på sig nytvättade kläder, kanske till o med nåt nyinköpt, då kan jag, för några minuter iaf, få för mig att,” är inte jag ganska fräsch egentligen. För att inte säga läcker.”

Men precis som det är med bilen så faller illusionen om min kropp redan efter några minuter, dom 62 åren och de 29000 milen börjar göra sig påminda, det rasslar i knäleder och höfter men å andra sidan så duger den, och har den tagit mig så här långt så räcker den säkert ända fram.    Hj 7 sep 2012