från nån gång i våren 12: 

Hobby.

I hagfors uppmanar nån slags medborgargarde att nu är det dags att slå näven i bordet. Dom har tom en hemsida som heter så, sla naven ibordet.se.  Jag läste först fel och tyckte att det stod slå naveln i bordet.se, då är man riktigt förbannad eller hur, nä nu har jag fått nog, nu slår jag tametusan naveln i bordet. Men så var det alltså inte, utan det var det klassiska svenska kraftuttrycket näven i bordet.  Detta gjorde mig förstås lite nyfiken och jag undrade vad det var som upprörde dessa människor så till den milda drag.

Det visade sig då att jag, och alla andra människor som har valt att bo lite vid sidan av allfartsvägarna här i Värmland är utsatta för ett terrorhot. Jag visste faktiskt inte det, det kom lite som en överraskning, jag har under alla de år jag bott här, alltså de senaste 30, aldrig känt av nåt terrorhot ute i skog och mark, förutom några veckor under hösten förstås.

Men hotet finns alltså därute, året om, 24 timmar om dygnet, dessa vargterrorister, och enligt arrangörerna till manifestationen i Hagfors så är vi alla hotade, alltså även barn, vård och äldreomsorg. Tänkt att vargen är så himla lömsk och förslagen, att den försökte lura  Rödluvan är ju illa nog, men att den dessutom nästlar in sig inom vården och äldreomsorgen då måste vi verkligen sla naven i bordet..I annonsen uppmanas vi att komma och visa vad vi tycker ihop med övriga Svenskar. Svenskar stavas i denna annons med stor bokstav. Asylsökande som hamnat i hagforstrakten behöver alltså inte göra sig besvär.

Detta hat mot vargen, jag har faktiskt lite svårt att fatta det, på samma sätt som jag har svårt att fatta ståplatspublikens jättejubel när en hemmaspelare kastar av sig handskarna och slår och slår mot motståndarens huvud. När han sen lämnar isen med matchstraff är han den stora hjälten. Vad skulle hända om domarna inte bröt misshandeln överhuvudtaget, för om det skett utanför arenan så skulle det förstås klassats som misshandel, om domarna bara sket i det, hur länge skulle det få fortgå, när skulle jublet fasta i halsen?  Kalle Johansson På Viasat Sport säger i en reklampaus under en match att han som ung i NHL blev brutalt knockad av en armbågstackling, vaknade upp i omklädningsrummet men det var helt ok för det var en av hans idoler som sänkt honom. Kalle Johansson avslutar med att dramatiskt säga, ”hockey är inget för mesar.”

Oj, va tuff man kan va, många spelare  får säsongerna förstörda pga kraftiga hjärnskakningar, är det nåt att hylla, detta fullir. Kommer vi att om några år gå på hockey bara för att dricka bira och titta på slagsmål.

Men som tur är finns det ju goda förebilder såklart, lirare som t ex Jörgen Jönsson,  Rickard Wallin och Johan Davidsson för att bara nämna några. 

Sen vet jag att man som sann supporter blir enögd, det spelar ingen roll hur mycket man tror sig vara objektiv, man kan inte låta bli att misstänka att domaren förmodligen är köpt, att motståndarna vann bara genom att fuska osv. Det är alltså inte trevligt att vara en sann supporter, det är ett lidande, det är en ständig oro, ett oavbrutet ältande med likasinnade, efter en bitter förlust i sudden går det inte att koppla bort det och tro att man kan sova gott på natten.  Nästa morgon är det det första man tänker på och sen är oxo den dan förstörd.  Inom Buddismen får man lära sig lidandets konst, är det så  är jag förmodligen nästan fullärd, för jag håller nämligen på Djurgårn. Men vem bryr sig egentligen om hockey, nu ser vi fram mot ett SM Guld i fotboll. Hj