måndag 3 december 2007
Det lackar...
Snart slut. Två gig kvar, (förutom julshowerna på Nöjesfabriken i Karlstad) en i Gtb på onsdag och sen Uppsala onsdagen efter. Men sen, i vår, inte en susning, tacksam för tips. Dock känner jag mig bergis på att jag tagit rätt beslut. Stå Uppen får bänka sig. Skall bli skönt att slippa tänka i termer som "är det här kul? Får jag garv på detta?" Hade hoppats på "Auschwitz t/r" och "Självmål", men det går trögt, ev beroende på att jag inte försökt sälja. Måste nog lära mig att det inte flyger stekta sparvar in i munnen, för att citera salig Far. Ha de. Håkan
onsdag 28 november 2007
Snart December.
Nu på söndag är det min tur i p4 "efter 12", igen, lägger ut texten som vanligt men kommer ev att ändra lite. Tog för en månad sen beslut om att pausa från stå upp under våren 08. Trodde att det skulle kännas ångestfullt att kliva av det tåget, att inte längre höra till, att inte längre "va me." Men så blev det inte, tvärtom så var det som om den bekanta stenen rasade ner från axlarna, så kan det gå. Två gig kvar dock, den 5/12 i Gtb och den 12/12 i Uppsala. Sen lirar jag ju julshow varje fre/lörd i Karlstad. Här kommer krönikan. Mvh Håkan
KLIMATKRÖNIKA.
Sitter hemma och försöker tänka ut något sätt att rädda jorden på.
För visst skulle det vara bra om man kom på det.
Problemet är att det inte får vara mer än 25 ord. Min fru hjälper mig att komma på ett fiffigt rim, typ ”för att inte på planeten helt ta kol, är det viktigt att vi alla tankar Etanol.”
Jag gör ju förstås allt det här för att rädda jorden men oxo för att om jag kommer på nåt smart, så har jag chansen att vinna en sprillans ny miljöbil.
Jag blir riktigt upphetsad bara jag tänker på det. Jag kan redan nu se den framför mig där den står ute på tomten och glänser.
Så där är det alltid med mig när jag är med i en pristävling eller har lämnat in tipset. Jag kan helt gå i spinn och vara bombsäker på att det blir jag som kommer att vinna.
Som tur är brukar jag faktiskt inte bli alltför deppig när det visar sig att så inte alls blev fallet.
Det är tiden fram till avgörandet som ändå på nåt sätt blir själva belöningen.
Men vad det gäller Miljöbilstävlingen som jag nu är uppe i, så är det ju givetvis inte priset jag är ute efter, utan det viktigaste är förstås att rädda jorden.
Och att det skall bli fred på jorden.
Men om jag nu bidrar till att det blir så, så skulle det ju onekligen vara rätt trevlig att kunna köra omkring i fräsch bil.
Å andra sidan, oavsett vem som vinner den där bilen eller vem som vinner 50 mille på Lotto, så spelar ju ingenting någon roll, om det är så att det inte finns en jord att njuta vinsten på eller hur?
För framtiden tycks mig faktiskt högst osäker. Framtiden gör mig helt klart skärrad. Kanske inte så mycket för egen del, men min generation lär ju inte vara den sista som knallar omkring här eller hur. Det kommer ju några till, efter oss som oxo vill vara med och lira.
Grejen är den att jag varken litar på eller tror på, att det kommer att ske så stora förändringar som behövs för att minska utsläppen. De flesta länder fortsätter att bara öka sina. När Kaliforniens guvernör, den gamla actionhjälten Schwatsengger ville inför hårdare regler för bilarnas utsläpp, lobbade bilindustrin i Vita Huset så att Busch genast la in sitt veto.
Tillväxten kommer som alltid i första hand känns det som, sen spelar det liksom ingen roll hur mycket svaret står skrivet framför oss. Alla bränder, de ökande orkanerna och andra katastrofer, allt det där är, tror jag i alla fall, efter att läst lite rapporter skrivna av meteorologer och andra klimatexperter, tydliga tecken på att planeten Tellus försöker säga oss något. ”Sluta”, säger hon, ”jag är sjuk, ser ni inte att jag är skadad, jag blöder, jag har cancer.”
Men vi ser inte, vi hör inte, för vi vill inte veta.
Sen är det ju förstås så, att som vanligt är det lättare att sitta och gnälla hemma i soffan. Eller som jag gör just nu. Sitta i radion och tycka. Dumma politiker, dumma fabriker.
Visst, jag gör lite till, jag sopsorterar och försöker handla ekologiskt och Krav och Rättvisemärk osv, men jag handlar oxo billig hemelektronik, eller billiga kläder, trots att jag vet, att orsaken till att det är så otroligt billigt, beror på att det är en massa underbetalda, inte sällan barn som slavat, för att jag skall gå där i köpcentret och glassa.
Nästan varje dag får jag mail från ett flygbolag som lockar med att jag kan resa till Barcelona eller Venedig för 7 spänn. Och jag blir lockad, jag vill bli förförd, trots att jag vet att det äventyret bara lägger ytterligare en liten sten i fel vågskål.
Flyget är en jättestor bov i det hela, alla vet det, men vi satsar ändå mer än någonsin på att bygga nya jätteflygplatser och fler plan.
Jag hajar ju förstås att människor vill resa, det är ju döhärligt att komma bort, på semester till värmen och så, men måste Lagerbäck flyga till Syd-Afrika för att kolla VM lottningen, måste SVT skicka ned ett team till Italien för att rapportera om en match som ändå sänds i en betalkanal. Hur många flygresor inom Sverige skulle kunna ersättas av tåg.
Ja ja, jag vet, ni har hört allt det här till leda. Jag vet att jag missionerar, men jag har en tendens att göra det när jag blir upprörd. Eller förbannad.
Jag är bergis på att julhandeln en än gång kommer att slå alla rekord i omsättning, ”klart att farmor skall ha en fyrhjuling och vem kan leva utan en 42 tums platt TV på muggen.”
Så avgörandet får vi kanske vänta på ett tag till. Kanske ända tills den dan då kökschefen på Operakällaren tvingas meddela herrarna vid det runda bordet i det inre rummet, att tyvärr finns det ingen is till punschen.
Den har smält.
jäder 27 nov 07
KLIMATKRÖNIKA.
Sitter hemma och försöker tänka ut något sätt att rädda jorden på.
För visst skulle det vara bra om man kom på det.
Problemet är att det inte får vara mer än 25 ord. Min fru hjälper mig att komma på ett fiffigt rim, typ ”för att inte på planeten helt ta kol, är det viktigt att vi alla tankar Etanol.”
Jag gör ju förstås allt det här för att rädda jorden men oxo för att om jag kommer på nåt smart, så har jag chansen att vinna en sprillans ny miljöbil.
Jag blir riktigt upphetsad bara jag tänker på det. Jag kan redan nu se den framför mig där den står ute på tomten och glänser.
Så där är det alltid med mig när jag är med i en pristävling eller har lämnat in tipset. Jag kan helt gå i spinn och vara bombsäker på att det blir jag som kommer att vinna.
Som tur är brukar jag faktiskt inte bli alltför deppig när det visar sig att så inte alls blev fallet.
Det är tiden fram till avgörandet som ändå på nåt sätt blir själva belöningen.
Men vad det gäller Miljöbilstävlingen som jag nu är uppe i, så är det ju givetvis inte priset jag är ute efter, utan det viktigaste är förstås att rädda jorden.
Och att det skall bli fred på jorden.
Men om jag nu bidrar till att det blir så, så skulle det ju onekligen vara rätt trevlig att kunna köra omkring i fräsch bil.
Å andra sidan, oavsett vem som vinner den där bilen eller vem som vinner 50 mille på Lotto, så spelar ju ingenting någon roll, om det är så att det inte finns en jord att njuta vinsten på eller hur?
För framtiden tycks mig faktiskt högst osäker. Framtiden gör mig helt klart skärrad. Kanske inte så mycket för egen del, men min generation lär ju inte vara den sista som knallar omkring här eller hur. Det kommer ju några till, efter oss som oxo vill vara med och lira.
Grejen är den att jag varken litar på eller tror på, att det kommer att ske så stora förändringar som behövs för att minska utsläppen. De flesta länder fortsätter att bara öka sina. När Kaliforniens guvernör, den gamla actionhjälten Schwatsengger ville inför hårdare regler för bilarnas utsläpp, lobbade bilindustrin i Vita Huset så att Busch genast la in sitt veto.
Tillväxten kommer som alltid i första hand känns det som, sen spelar det liksom ingen roll hur mycket svaret står skrivet framför oss. Alla bränder, de ökande orkanerna och andra katastrofer, allt det där är, tror jag i alla fall, efter att läst lite rapporter skrivna av meteorologer och andra klimatexperter, tydliga tecken på att planeten Tellus försöker säga oss något. ”Sluta”, säger hon, ”jag är sjuk, ser ni inte att jag är skadad, jag blöder, jag har cancer.”
Men vi ser inte, vi hör inte, för vi vill inte veta.
Sen är det ju förstås så, att som vanligt är det lättare att sitta och gnälla hemma i soffan. Eller som jag gör just nu. Sitta i radion och tycka. Dumma politiker, dumma fabriker.
Visst, jag gör lite till, jag sopsorterar och försöker handla ekologiskt och Krav och Rättvisemärk osv, men jag handlar oxo billig hemelektronik, eller billiga kläder, trots att jag vet, att orsaken till att det är så otroligt billigt, beror på att det är en massa underbetalda, inte sällan barn som slavat, för att jag skall gå där i köpcentret och glassa.
Nästan varje dag får jag mail från ett flygbolag som lockar med att jag kan resa till Barcelona eller Venedig för 7 spänn. Och jag blir lockad, jag vill bli förförd, trots att jag vet att det äventyret bara lägger ytterligare en liten sten i fel vågskål.
Flyget är en jättestor bov i det hela, alla vet det, men vi satsar ändå mer än någonsin på att bygga nya jätteflygplatser och fler plan.
Jag hajar ju förstås att människor vill resa, det är ju döhärligt att komma bort, på semester till värmen och så, men måste Lagerbäck flyga till Syd-Afrika för att kolla VM lottningen, måste SVT skicka ned ett team till Italien för att rapportera om en match som ändå sänds i en betalkanal. Hur många flygresor inom Sverige skulle kunna ersättas av tåg.
Ja ja, jag vet, ni har hört allt det här till leda. Jag vet att jag missionerar, men jag har en tendens att göra det när jag blir upprörd. Eller förbannad.
Jag är bergis på att julhandeln en än gång kommer att slå alla rekord i omsättning, ”klart att farmor skall ha en fyrhjuling och vem kan leva utan en 42 tums platt TV på muggen.”
Så avgörandet får vi kanske vänta på ett tag till. Kanske ända tills den dan då kökschefen på Operakällaren tvingas meddela herrarna vid det runda bordet i det inre rummet, att tyvärr finns det ingen is till punschen.
Den har smält.
jäder 27 nov 07
onsdag 31 oktober 2007
Minnen
Hej, lägger in en nyskriven krönika. Läget med mig annars är rätt bra, beslutet att skita i ståuppen efter jul känns onekligen rätt. Sen gäller det bara att vinna på tipset. H
Jag sitter en kväll och förlorar mig i ett gammalt fotoalbum. Minnen. Dom gör mig både nedstämd och samtidigt ger dom mig nån slags närvarokänsla.
Farsan, brorsan och lilla jag. Nu är det bara jag kvar. Och så syrran förstås. Farsan dog 85 och morsan 90, bägge skulle fylla 75 året dom dog.
Brorsan dog före min farsa, han dog strax innan han skulle fylla 43, då var jag 35.
Han mådde inget vidare då brorsan och det gjorde väl inte jag heller. Vi levde rätt olika liv men hade ändå på nåt sätt lyckats med att segla rakt upp på samma grund. Men medan hans skepp sjönk lyckades jag med en massa tur segla vidare, visserligen med ganska trasiga segel men ändå, dom gick ju att laga.
När jag var 8 år, då körde min brorsa redan moppe och jag minns en gång när pappa och jag kom hem till stugan på landet, ute på Värmdö, vi hade varit och badat tror jag och det stod en polisbil i backen upp till tomten och jag kommer ihåg pappas ”vad i helvete har han nu ställt till med?”
Det var ofta nåt strul med brorsan, den gången tror jag det var nåt med en trimmad moppe, 10 år senare gällde farsans ”vad i helvete…”, nån gammal olaglig bil.
Då körde jag moppe, otrimmad, inte för att vara farsan till lags, utan för att jag inte visste hur man gjorde. Brorsan var raggare då. Farsan gillade aldrig det, han hade inget bil intresse alls. Det har inte jag heller. Farsan och jag gillade fotboll. Men brorsan var en ganska snäll raggare, tror jag i alla fall. Han och hans polare gillade amerikanska bilar och tjejer och hade en massa fester. Det var inte en massa bråk och ingen rasism med i bilden. Å andra sidan fanns det inte så mycket invandrare och flyktingar då, hade det funnits det hade dom kanske varit rasister, jag vet inte men jag tror inte det.
En gång hade brorsan fest i vår lägenhet i stan, mamma och pappa var på landet och jag fick sova över hos en kompis som bodde i samma hus. Jag minns att vi gick ner till festen rätt sent på kvällen och det var jättemycket folk där. Dom flesta var fulla, brorsan med. Syrran var oxo där men hon var inte full, tror jag i alla fall, och en tjej hade spytt på golvet, jag märkte det först när jag klev i det, jag hade raggsocker på mig minns jag.
Sen torka brorsan upp spyorna med en skurtrasa och en kille sa, ”på tal om gammal spya, hur mår din farsa”, och alla skrattade, brorsan med, och jag minns att jag tyckte att det var skittaskigt sagt, fast jag nånstans visste att han som sa det, egentligen tyckte rätt bra om farsan, men jag tyckte ändå att det var taskigt sagt.
Råttan kallades han för, han var alltid juste mot mig, det var alla brorsans polare.
Farsan hade oxo en brorsa som dog tidigt, jag minns honom inte sådär jättebra. Han hette Axel, han stoppa ett gevär i munnen utanför Rocklundahallen i Västerås. En gubbe på morgonpromenad med sin hund hittade honom. Men egentligen dog han inte då. Han hade varit död hela sommaren innan. Det minns jag oxo, farsan och jag spelade fotboll, det gjorde vi ganska ofta. Den sommaren då Axel redan var död bodde han hos oss. Han slog en straff på mig, ”ett skott”, han sa så innan han sköt straffen, ”jag tänker bara skjuta ett skott”, han gjorde mål. Sen sköt han aldrig mer nåt skott, jo, förutom det vid Rocklundahallen sen på hösten förstås.
Jag minns när dom ringde från Västerås och berättade det. Vi hade just satt oss i bilen, mamma och pappa och jag, och syrran öppnade fönstret, det här var i stan, vi skulle åka ut till landet tror jag eller någon annanstans, syrran ropade i alla fall att det var telefon till farsan från Västerås och jag fattade med en gång att det hade hänt något, det var nåt i syrrans röst, och när farsan kom ner igen var han alldeles grå i ansiktet.
Det var samma ansikte som många år senare mötte mig i hallen efter att brorsan dött. Det är det ansiktet jag minns, inte det efter Axels död.
Om det finns ett Söderstadion i himmelen sitter nog farsan där i sin Hammarbyhalsduk och hejar. Å mamma väntar på honom ute i stugan på Värmdö. Dom hade det rätt bra på slutet, trots sorgen efter brorsan hade dom det bra, dom sista åren innan pappa dog. Morsan tände alltid marschaller när Bajen vunnit och pappa kom sjungande gående upp mot huset mellan marschallerna.
Jag lägger ifrån mig fotoalbumet och sitter en stund och stirrar ut i mörkret. Sen går jag uppför trappan och står en stund och ser på mina sovande barn. ”Var rädda om er”, viskar jag.
Sen går jag och lägger mig men det dröjer innan jag somnar.
jäder, sista okt 2007
Jag sitter en kväll och förlorar mig i ett gammalt fotoalbum. Minnen. Dom gör mig både nedstämd och samtidigt ger dom mig nån slags närvarokänsla.
Farsan, brorsan och lilla jag. Nu är det bara jag kvar. Och så syrran förstås. Farsan dog 85 och morsan 90, bägge skulle fylla 75 året dom dog.
Brorsan dog före min farsa, han dog strax innan han skulle fylla 43, då var jag 35.
Han mådde inget vidare då brorsan och det gjorde väl inte jag heller. Vi levde rätt olika liv men hade ändå på nåt sätt lyckats med att segla rakt upp på samma grund. Men medan hans skepp sjönk lyckades jag med en massa tur segla vidare, visserligen med ganska trasiga segel men ändå, dom gick ju att laga.
När jag var 8 år, då körde min brorsa redan moppe och jag minns en gång när pappa och jag kom hem till stugan på landet, ute på Värmdö, vi hade varit och badat tror jag och det stod en polisbil i backen upp till tomten och jag kommer ihåg pappas ”vad i helvete har han nu ställt till med?”
Det var ofta nåt strul med brorsan, den gången tror jag det var nåt med en trimmad moppe, 10 år senare gällde farsans ”vad i helvete…”, nån gammal olaglig bil.
Då körde jag moppe, otrimmad, inte för att vara farsan till lags, utan för att jag inte visste hur man gjorde. Brorsan var raggare då. Farsan gillade aldrig det, han hade inget bil intresse alls. Det har inte jag heller. Farsan och jag gillade fotboll. Men brorsan var en ganska snäll raggare, tror jag i alla fall. Han och hans polare gillade amerikanska bilar och tjejer och hade en massa fester. Det var inte en massa bråk och ingen rasism med i bilden. Å andra sidan fanns det inte så mycket invandrare och flyktingar då, hade det funnits det hade dom kanske varit rasister, jag vet inte men jag tror inte det.
En gång hade brorsan fest i vår lägenhet i stan, mamma och pappa var på landet och jag fick sova över hos en kompis som bodde i samma hus. Jag minns att vi gick ner till festen rätt sent på kvällen och det var jättemycket folk där. Dom flesta var fulla, brorsan med. Syrran var oxo där men hon var inte full, tror jag i alla fall, och en tjej hade spytt på golvet, jag märkte det först när jag klev i det, jag hade raggsocker på mig minns jag.
Sen torka brorsan upp spyorna med en skurtrasa och en kille sa, ”på tal om gammal spya, hur mår din farsa”, och alla skrattade, brorsan med, och jag minns att jag tyckte att det var skittaskigt sagt, fast jag nånstans visste att han som sa det, egentligen tyckte rätt bra om farsan, men jag tyckte ändå att det var taskigt sagt.
Råttan kallades han för, han var alltid juste mot mig, det var alla brorsans polare.
Farsan hade oxo en brorsa som dog tidigt, jag minns honom inte sådär jättebra. Han hette Axel, han stoppa ett gevär i munnen utanför Rocklundahallen i Västerås. En gubbe på morgonpromenad med sin hund hittade honom. Men egentligen dog han inte då. Han hade varit död hela sommaren innan. Det minns jag oxo, farsan och jag spelade fotboll, det gjorde vi ganska ofta. Den sommaren då Axel redan var död bodde han hos oss. Han slog en straff på mig, ”ett skott”, han sa så innan han sköt straffen, ”jag tänker bara skjuta ett skott”, han gjorde mål. Sen sköt han aldrig mer nåt skott, jo, förutom det vid Rocklundahallen sen på hösten förstås.
Jag minns när dom ringde från Västerås och berättade det. Vi hade just satt oss i bilen, mamma och pappa och jag, och syrran öppnade fönstret, det här var i stan, vi skulle åka ut till landet tror jag eller någon annanstans, syrran ropade i alla fall att det var telefon till farsan från Västerås och jag fattade med en gång att det hade hänt något, det var nåt i syrrans röst, och när farsan kom ner igen var han alldeles grå i ansiktet.
Det var samma ansikte som många år senare mötte mig i hallen efter att brorsan dött. Det är det ansiktet jag minns, inte det efter Axels död.
Om det finns ett Söderstadion i himmelen sitter nog farsan där i sin Hammarbyhalsduk och hejar. Å mamma väntar på honom ute i stugan på Värmdö. Dom hade det rätt bra på slutet, trots sorgen efter brorsan hade dom det bra, dom sista åren innan pappa dog. Morsan tände alltid marschaller när Bajen vunnit och pappa kom sjungande gående upp mot huset mellan marschallerna.
Jag lägger ifrån mig fotoalbumet och sitter en stund och stirrar ut i mörkret. Sen går jag uppför trappan och står en stund och ser på mina sovande barn. ”Var rädda om er”, viskar jag.
Sen går jag och lägger mig men det dröjer innan jag somnar.
jäder, sista okt 2007
söndag 7 oktober 2007
Nya tankar
Oj, va det svänger. Min söndagskrönika i p4 7/10 belyser rätt väl läget.
Den där väggen, som man ibland hör talas om. Den där väggen som folk har en tendens att gå in i.
Och som man sen, om man inte ser upp, så lätt kan fastna i. Tydligen
Den där väggen som egentligen bara händer andra. Som man ibland lite för sig själv, i smyg, har tänkt. ”Finns den verkligen? Är det inte bara nåt som folk tar till pga att dom inte riktigt försöker, folk som i stället helt enkelt borde ta sig i kragen och rycka upp sig, för guds skull, kom igen nu. Skärpning”
Jag har väl iofs inte riktigt gått omkring och tänkt så men nån gång ändå kanske snuddat vid tanken. Att det är fake.
Fast nu för tiden är jag rätt långt från all sån skepsis. Det är inte det att jag själv sprungit in i den där väggen, men på nåt sätt så har jag ändå fått en skymt av den.
Som när man sitter och kör bil ni vet och helt plötsligt inser att ”oj, där var det nära, jag såg ta me tusan inte den där andra bilen, det där, det kunde ha gått riktigt illa.”
Så jag har alltså inte krockat, men jag såg och kände väggen, kanske man kan säga att jag skrapade i axeln lite grann, det sved till rätt ordentligt och det var obehagligt, och det är väl egentligen fortfarande ganska obehagligt.
Det är rätt skört det där, det vi kallar livet, är det inte det? Man knallar omkring och tycker att man har benkoll på det mesta, småvisslandes traskar man på och så, rätt som det är, så skär man rakt igenom den där tunna hinnan, det där skalet som man helt aningslöst tagit för någonting bergfast.
Och efter är allt så förändrat, minsta lilla vardagliga skitsyssla ter sig helt plötsligt som ett jätteprojekt. Att åka in och handla kan kännas som en stor utmaning, samtidigt som att vara hemma, att inte behöva gå ut, att inte behöva träffa någon, blir som en lisa för själen.
Att få slippa.
Plötsligt kommer man på sig med att låta telefonen bara fortsätta ringa, det är inte längre lika viktigt att kolla om det kommit mail .
Allt känns annorlunda, som när man varit hos tandläkaren och bedövningen sitter kvar i munnen, fast det här gäller hela skallen, slutstriden i den allsvenska fotbollen, jaha? Elitseriestarten? Och? Fast, det är klart, det som pågår i Burma gör mig upprörd, det + att ingen verkar våga säga ett enda kritiskt ord om Kina gör mig förbannad, och en massa andra saker förstås, men det sker liksom bakom en hinna.
Som om alla känslouttryck, både ilska och glädje har hyvlats av i topparna, allt blir lite mer jämntjockt på nåt sätt.
Och ändå, trots att jag tycker att det är nåt stort och omvälvande som hänt mig, nåt som kräver både eftertanke och nån form av förändring, så är det ju ändå så att jag bara snuddat vid väggen. Jag har ju för tusan bara skrapat i axeln, hur känns det då inte för dom som dunkat skallen rakt in i betongen. Där allt bara har rasat, som totalt tappat kompassen, som inte har en susning om vart dom är på väg, bara att det är mörkt och otäckt och långt där borta i fjärran skymtar ett högt svart torn, och där på balkongen står en liten skara människor, fyra män och en kvinna, dom har alla stora leenden men deras ögon är kalla, och en av dom tar ett par steg fram mot balkongräcket, ögonen glittrar bakom dom runda glasögon och hästsvansen fladdrar lite i vinden, sen han tar mikrofonen, ler och säger att det är nu måste man skärpa sig och ta sig i kragen.
Och då, då först fattar man att man är riktigt illa ute.
Den där väggen, som man ibland hör talas om. Den där väggen som folk har en tendens att gå in i.
Och som man sen, om man inte ser upp, så lätt kan fastna i. Tydligen
Den där väggen som egentligen bara händer andra. Som man ibland lite för sig själv, i smyg, har tänkt. ”Finns den verkligen? Är det inte bara nåt som folk tar till pga att dom inte riktigt försöker, folk som i stället helt enkelt borde ta sig i kragen och rycka upp sig, för guds skull, kom igen nu. Skärpning”
Jag har väl iofs inte riktigt gått omkring och tänkt så men nån gång ändå kanske snuddat vid tanken. Att det är fake.
Fast nu för tiden är jag rätt långt från all sån skepsis. Det är inte det att jag själv sprungit in i den där väggen, men på nåt sätt så har jag ändå fått en skymt av den.
Som när man sitter och kör bil ni vet och helt plötsligt inser att ”oj, där var det nära, jag såg ta me tusan inte den där andra bilen, det där, det kunde ha gått riktigt illa.”
Så jag har alltså inte krockat, men jag såg och kände väggen, kanske man kan säga att jag skrapade i axeln lite grann, det sved till rätt ordentligt och det var obehagligt, och det är väl egentligen fortfarande ganska obehagligt.
Det är rätt skört det där, det vi kallar livet, är det inte det? Man knallar omkring och tycker att man har benkoll på det mesta, småvisslandes traskar man på och så, rätt som det är, så skär man rakt igenom den där tunna hinnan, det där skalet som man helt aningslöst tagit för någonting bergfast.
Och efter är allt så förändrat, minsta lilla vardagliga skitsyssla ter sig helt plötsligt som ett jätteprojekt. Att åka in och handla kan kännas som en stor utmaning, samtidigt som att vara hemma, att inte behöva gå ut, att inte behöva träffa någon, blir som en lisa för själen.
Att få slippa.
Plötsligt kommer man på sig med att låta telefonen bara fortsätta ringa, det är inte längre lika viktigt att kolla om det kommit mail .
Allt känns annorlunda, som när man varit hos tandläkaren och bedövningen sitter kvar i munnen, fast det här gäller hela skallen, slutstriden i den allsvenska fotbollen, jaha? Elitseriestarten? Och? Fast, det är klart, det som pågår i Burma gör mig upprörd, det + att ingen verkar våga säga ett enda kritiskt ord om Kina gör mig förbannad, och en massa andra saker förstås, men det sker liksom bakom en hinna.
Som om alla känslouttryck, både ilska och glädje har hyvlats av i topparna, allt blir lite mer jämntjockt på nåt sätt.
Och ändå, trots att jag tycker att det är nåt stort och omvälvande som hänt mig, nåt som kräver både eftertanke och nån form av förändring, så är det ju ändå så att jag bara snuddat vid väggen. Jag har ju för tusan bara skrapat i axeln, hur känns det då inte för dom som dunkat skallen rakt in i betongen. Där allt bara har rasat, som totalt tappat kompassen, som inte har en susning om vart dom är på väg, bara att det är mörkt och otäckt och långt där borta i fjärran skymtar ett högt svart torn, och där på balkongen står en liten skara människor, fyra män och en kvinna, dom har alla stora leenden men deras ögon är kalla, och en av dom tar ett par steg fram mot balkongräcket, ögonen glittrar bakom dom runda glasögon och hästsvansen fladdrar lite i vinden, sen han tar mikrofonen, ler och säger att det är nu måste man skärpa sig och ta sig i kragen.
Och då, då först fattar man att man är riktigt illa ute.
måndag 17 september 2007
söndag 16 september 2007
Hemma
Äntligen lera under fötterna igen. I tisdags till Stockholm och jobba på "Syster o Bror", var inte helt nöjd, kände mig som Ingesson i Serie A. Dan efter ledig, lite museer, och på kvällen Chinateatern för att kolla Pablo F, uppvärmare Elmér dock behållningen. Fredag med Oredsson till H-fors och Lilla Teatern, skitkul som vanligt i detta land. André lika skimrande som alltid. Thomas oxo kanon och även riktigt nöjd med mig själv. Dock ännu en i raden av sömnlösa nätter, med tvivlet invirat i örngottet. Men men...
tisdag 11 september 2007
På gång
Tisdag kväll, imorgon drar jag till Sth för att jobba på Syster o Bror, torsdag är en ledig dag och sen flyger Oredsson o jag till H-fors för att jobba på Lilla Svenska Teatern tillsammans med André Wickström. (Nordens bäste komiker) Nästa vecka tre kvällar på Norra Brunn.
måndag 10 september 2007
Nybörjarglädje
Känner mig som en 6 åring första dan i plugget, känns rätt att börja nu, när alla kanoner intygar att skriva blogg är hopplöst passé. Lägger in min senaste radiokrönika. Den är rätt lång, så skit i den om det känns så.
"Här om morgonen när jag var på väg till brevlådan för att hämta tidningen blåste det ner en hel klase gula löv från träden.
”Jag vill inte ”, tänkte jag, ”jag vill inte att det ska vara dags ännu.”
Men det är ju det, jag vet det, det är över nu, slut är vad det är.
Jag tyckte det var alldeles nyligen som jag stod där i Ransäterskyrkan och sjöng ”Du Blomstertid nu kommer”, med tårarna rinnande ner för kinderna. Sommaren låg framför fötterna på en, inbjudande och förförisk, full av löften och mystik.
En oändlig tidsrymd väntade, med badutflykter, saft och kaffe på filten och ljudet av sand som mals sönder mellan kindtänderna tillsammans med kanelbullen.
Eftermiddagar och långa ljusa kvällar tillsammans med vänner, ett parti boule medan färskpotatisen kokar, en sval pilsner i skuggan.
Utav allt det där blev det liksom ingenting tycker jag, det skulle väl i så fall ha varit det där med skuggan. Skugga var det gott om i sommar.
Det kändes som om den låg som ett mörkt hot över hela tillvaron. Jag försökte i det längsta att hitta en konspirationsteori, jag misstänkte ett tag att det var Alliansen som låg bakom, att man istället för att ha ledigt kanske borde gå inomhus och skriva en starta eget ansökan, men tillslut fick tom jag erkänna att Rienfeldt o co förmodligen var oskyldiga till den här försämringen.
Jag vet att jag brukar gnälla på att sommaren är slut varje år så här dags, och jag vet oxo att det kan vara jättefina och varma dagar i sept, men det är inte samma sak längre, ungarna har börjat plugget, Martin Luther sitter på axlarna och väser att man skall bidra till BNP och kanelbullarna smakar inte längre sand.
Jag tycker ibland att det är med sommaren som med min egen ålder.
Jag kan liksom inte riktigt acceptera att blomstertiden är över, jag kan ibland få för mig att livet precis har börjat, att jag är en späd blomma i en vacker vas, för att sen bryskt inse att den där blomman inte finns kvar längre, det enda som finns där är det illaluktande vattnet i vasen.
Som fö även den har sett sina bästa dagar.
Jag tycker oxo hösten föder massa dystra tankar, delvis beroende på att jag under sommaren säger upp dagstidningen och inte följer TV och radionyheterna.
Jag tar liksom en paus från våldtäkter, katastrofer och folkmord.
Men nu har jag börjat läsa, titta och lyssna, och i den stora morgontidningen läser jag ett reportage om muren, alltså inte muren som revs, utan om muren som byggs, alltså den som Israel låter bygga. Jag läste oxo att EU beslutat att stoppa alla energileveranser till Gaza, vilket inneburit att tillvaron där har blivit än mer outhärdlig.
EU? Men är inte det vi. Har vi i Sverige alltså varit med där på ett hörn. Varför då?
”Jo förstår du, för att när mjölken, köttet och grönsakerna ruttnar i varma kyldiskar, så är ju det ett sätt att skapa fred, förstår du inte det?
Nä, jag fattar faktiskt inte det.
Den 27 januari varje år, hedras minnet av befrielsen av Auschwitz.
Det får aldrig hända igen, sa vi. Och inte det som hände i Ruanda heller, och inte det som hände i Jugoslavien, och inte det som händer i Darfur. Det får aldrig hända igen. Snart kommer vi kanske att säga samma sak om Palestinierna.
Nä, det är höst både lite här och där tycker jag. Men själv har jag förstås ingen anledning att klaga, jag bor i ett land i fred, där pelletspannan brummar, där vattnet rinner kallt och klart ur kranen, skolbussen stannar utanför kåken, jag kan gå nedför min egen lilla stig och hoppa i Klarälven, och även om den, den senaste veckan har sjunkit från 18 till 13, så får det väl vara så.
När jag ser ut genom fönstret faller ytterligare ett gäng löv förbi.
Jag lägger in lite mer ved i järnspisen och går och sätter på kaffet. "
Nu skall jag åka ner till Karlstad och lyssna på Ove Haugen. Tjaio.
"Här om morgonen när jag var på väg till brevlådan för att hämta tidningen blåste det ner en hel klase gula löv från träden.
”Jag vill inte ”, tänkte jag, ”jag vill inte att det ska vara dags ännu.”
Men det är ju det, jag vet det, det är över nu, slut är vad det är.
Jag tyckte det var alldeles nyligen som jag stod där i Ransäterskyrkan och sjöng ”Du Blomstertid nu kommer”, med tårarna rinnande ner för kinderna. Sommaren låg framför fötterna på en, inbjudande och förförisk, full av löften och mystik.
En oändlig tidsrymd väntade, med badutflykter, saft och kaffe på filten och ljudet av sand som mals sönder mellan kindtänderna tillsammans med kanelbullen.
Eftermiddagar och långa ljusa kvällar tillsammans med vänner, ett parti boule medan färskpotatisen kokar, en sval pilsner i skuggan.
Utav allt det där blev det liksom ingenting tycker jag, det skulle väl i så fall ha varit det där med skuggan. Skugga var det gott om i sommar.
Det kändes som om den låg som ett mörkt hot över hela tillvaron. Jag försökte i det längsta att hitta en konspirationsteori, jag misstänkte ett tag att det var Alliansen som låg bakom, att man istället för att ha ledigt kanske borde gå inomhus och skriva en starta eget ansökan, men tillslut fick tom jag erkänna att Rienfeldt o co förmodligen var oskyldiga till den här försämringen.
Jag vet att jag brukar gnälla på att sommaren är slut varje år så här dags, och jag vet oxo att det kan vara jättefina och varma dagar i sept, men det är inte samma sak längre, ungarna har börjat plugget, Martin Luther sitter på axlarna och väser att man skall bidra till BNP och kanelbullarna smakar inte längre sand.
Jag tycker ibland att det är med sommaren som med min egen ålder.
Jag kan liksom inte riktigt acceptera att blomstertiden är över, jag kan ibland få för mig att livet precis har börjat, att jag är en späd blomma i en vacker vas, för att sen bryskt inse att den där blomman inte finns kvar längre, det enda som finns där är det illaluktande vattnet i vasen.
Som fö även den har sett sina bästa dagar.
Jag tycker oxo hösten föder massa dystra tankar, delvis beroende på att jag under sommaren säger upp dagstidningen och inte följer TV och radionyheterna.
Jag tar liksom en paus från våldtäkter, katastrofer och folkmord.
Men nu har jag börjat läsa, titta och lyssna, och i den stora morgontidningen läser jag ett reportage om muren, alltså inte muren som revs, utan om muren som byggs, alltså den som Israel låter bygga. Jag läste oxo att EU beslutat att stoppa alla energileveranser till Gaza, vilket inneburit att tillvaron där har blivit än mer outhärdlig.
EU? Men är inte det vi. Har vi i Sverige alltså varit med där på ett hörn. Varför då?
”Jo förstår du, för att när mjölken, köttet och grönsakerna ruttnar i varma kyldiskar, så är ju det ett sätt att skapa fred, förstår du inte det?
Nä, jag fattar faktiskt inte det.
Den 27 januari varje år, hedras minnet av befrielsen av Auschwitz.
Det får aldrig hända igen, sa vi. Och inte det som hände i Ruanda heller, och inte det som hände i Jugoslavien, och inte det som händer i Darfur. Det får aldrig hända igen. Snart kommer vi kanske att säga samma sak om Palestinierna.
Nä, det är höst både lite här och där tycker jag. Men själv har jag förstås ingen anledning att klaga, jag bor i ett land i fred, där pelletspannan brummar, där vattnet rinner kallt och klart ur kranen, skolbussen stannar utanför kåken, jag kan gå nedför min egen lilla stig och hoppa i Klarälven, och även om den, den senaste veckan har sjunkit från 18 till 13, så får det väl vara så.
När jag ser ut genom fönstret faller ytterligare ett gäng löv förbi.
Jag lägger in lite mer ved i järnspisen och går och sätter på kaffet. "
Nu skall jag åka ner till Karlstad och lyssna på Ove Haugen. Tjaio.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)