Nybörjarglädje

Känner mig som en 6 åring första dan i plugget, känns rätt att börja nu, när alla kanoner intygar att skriva blogg är hopplöst passé. Lägger in min senaste radiokrönika. Den är rätt lång, så skit i den om det känns så.

"Här om morgonen när jag var på väg till brevlådan för att hämta tidningen blåste det ner en hel klase gula löv från träden.
”Jag vill inte ”, tänkte jag, ”jag vill inte att det ska vara dags ännu.”
Men det är ju det, jag vet det, det är över nu, slut är vad det är.
Jag tyckte det var alldeles nyligen som jag stod där i Ransäterskyrkan och sjöng ”Du Blomstertid nu kommer”, med tårarna rinnande ner för kinderna. Sommaren låg framför fötterna på en, inbjudande och förförisk, full av löften och mystik.
En oändlig tidsrymd väntade, med badutflykter, saft och kaffe på filten och ljudet av sand som mals sönder mellan kindtänderna tillsammans med kanelbullen.
Eftermiddagar och långa ljusa kvällar tillsammans med vänner, ett parti boule medan färskpotatisen kokar, en sval pilsner i skuggan.

Utav allt det där blev det liksom ingenting tycker jag, det skulle väl i så fall ha varit det där med skuggan. Skugga var det gott om i sommar.
Det kändes som om den låg som ett mörkt hot över hela tillvaron. Jag försökte i det längsta att hitta en konspirationsteori, jag misstänkte ett tag att det var Alliansen som låg bakom, att man istället för att ha ledigt kanske borde gå inomhus och skriva en starta eget ansökan, men tillslut fick tom jag erkänna att Rienfeldt o co förmodligen var oskyldiga till den här försämringen.

Jag vet att jag brukar gnälla på att sommaren är slut varje år så här dags, och jag vet oxo att det kan vara jättefina och varma dagar i sept, men det är inte samma sak längre, ungarna har börjat plugget, Martin Luther sitter på axlarna och väser att man skall bidra till BNP och kanelbullarna smakar inte längre sand.
Jag tycker ibland att det är med sommaren som med min egen ålder.
Jag kan liksom inte riktigt acceptera att blomstertiden är över, jag kan ibland få för mig att livet precis har börjat, att jag är en späd blomma i en vacker vas, för att sen bryskt inse att den där blomman inte finns kvar längre, det enda som finns där är det illaluktande vattnet i vasen.
Som fö även den har sett sina bästa dagar.

Jag tycker oxo hösten föder massa dystra tankar, delvis beroende på att jag under sommaren säger upp dagstidningen och inte följer TV och radionyheterna.
Jag tar liksom en paus från våldtäkter, katastrofer och folkmord.
Men nu har jag börjat läsa, titta och lyssna, och i den stora morgontidningen läser jag ett reportage om muren, alltså inte muren som revs, utan om muren som byggs, alltså den som Israel låter bygga. Jag läste oxo att EU beslutat att stoppa alla energileveranser till Gaza, vilket inneburit att tillvaron där har blivit än mer outhärdlig.
EU? Men är inte det vi. Har vi i Sverige alltså varit med där på ett hörn. Varför då?
”Jo förstår du, för att när mjölken, köttet och grönsakerna ruttnar i varma kyldiskar, så är ju det ett sätt att skapa fred, förstår du inte det?
Nä, jag fattar faktiskt inte det.
Den 27 januari varje år, hedras minnet av befrielsen av Auschwitz.
Det får aldrig hända igen, sa vi. Och inte det som hände i Ruanda heller, och inte det som hände i Jugoslavien, och inte det som händer i Darfur. Det får aldrig hända igen. Snart kommer vi kanske att säga samma sak om Palestinierna.

Nä, det är höst både lite här och där tycker jag. Men själv har jag förstås ingen anledning att klaga, jag bor i ett land i fred, där pelletspannan brummar, där vattnet rinner kallt och klart ur kranen, skolbussen stannar utanför kåken, jag kan gå nedför min egen lilla stig och hoppa i Klarälven, och även om den, den senaste veckan har sjunkit från 18 till 13, så får det väl vara så.

När jag ser ut genom fönstret faller ytterligare ett gäng löv förbi.
Jag lägger in lite mer ved i järnspisen och går och sätter på kaffet. "



Nu skall jag åka ner till Karlstad och lyssna på Ove Haugen. Tjaio.