Sista radiokrönikan

Det var inte utan att det kändes lite vemodigt att köra hit ner till Karlstad och radion idag för att läsa den här sista krönikan.
Det har ju faktiskt blivit en del prator genom åren, innan ”efter 12”, så var det radio Värmland som jag hade glädjen att få vara med i.

Och sen är det det där med att säga hej då, att ta avsked, jag har aldrig gillat det.
Och vad ofta man har behövt göra genom åren, ibland är det bagatellartade, triviala avsked, sånt som folk i allmänhet inte ens tänker på, som t.ex att för sista gången lämna ett hotellrum efter en veckas familjesemester vid havet, det är inte så att jag står och hulkar i dörren på nåt sätt, men det har ändå varit ett ställe som man checkade in på en vecka tidigare, ungarna rände runt och paxade sängar, man gick ut på balkongen, en pilsner i handen och en vecka utan krav som väntade. Och sen hux flux är det över, redan sista kvällen känner jag lågheten komma smygande, och sen sitter man där på busstransporten till flygplatsen och det känns som man är på väg till Gulag.

En sommar för länge sen jobbade jag på kollo, jag stod där på gräsplanen någonstans mitt i Dalarna och tog emot 35 småglin från Husby Akalla, 3 veckor skulle dom vara där, och man kände inte någon av dom. ”När dom åker hem kommer du att stå här och gråta”, sa en av dom som jobbat några år på gården, ”jo mors”, tänkte jag, men när bussen sen kom för att föra ungarna tillbaka till storstan var jag otröstlig, ”lugna ner dig Håkan”, sa kollegorna, om 2 dagar kommer det 35 nya Jennys och Antons och Liselottar, och visst gjorde det, men sen var det ju precis lika upprörande och sorgligt när det var dags att skiljas från dom.

Men det där är ju ändå avsked med kärlek, sen finns det avsked som är rena pesten, som när den man älskar säger ”hej då, ha det så bra, det tänker jag ha i alla fall”, och man står kvar där på perrongen och fattar ingenting, ”men du”, vill man säga, ”kan vi inte försöka lite till”, men då får man inget svar för tåget har redan försvunnit bakom kröken, så man går tillbaka in på station och slår sig ner i puben och efter alldeles för många glas ringer man men då är det en inspelad röst som meddelar att numret har upphört. Hänvisning saknas.

Andra avsked med ett visst vemod var förstås att säga farväl till sin ungdom, för inte så länge sen var min hud slät och fin, nu sitter kuddavtrycket kvar på kinden fram till lunch. Och i början av nästa år, alltså bara om ett par veckor kommer jag att säga ”tack för den här tiden”, till min högra knäled, hoppas den nya, den i plast och jag kommer att gilla varandra.

Jag minns inte riktigt när det var som jag tog avsked av respekten för mitt fosterland, det måste ha varit nångång under åren efter mordet på Palme.
När ord som Solidaritet och Härdsmälta blev hopplöst omoderna, och ersattes av det betydligt klatschigare tillväxt till vilket pris som helst.
Och sen följde snabbt ett hej då till ” Sverige kan tänka själv” och fram till ”nu tycker jag faktiskt att vi ska göra som USA bestämmer.”
Och på det följde som ett brev på posten, som fö också försvunnit ur ens liv, ytterligare ett morsning och goodbye till dom tider när svensk vapenexport höll sig någorlunda inom det moraliskt försvarbara.
Tyvärr har jag också vinkat av tåget som innehöll hoppet om en dräglig lösning för Palestinierna.

Och sen är det förstås alla farväl man sagt till vänner som levt och som inte längre gör det, och till dom där små små liven som ena dan börjar på dagis och sen kommer hem och meddelar att dom ska åka till Indien och man hinner liksom inte med.
Men det är okey, det får vara så, dom där små, finns ju där i alla fall, inuti det stora, på nåt sätt.

Och nu så är det hej då till er, jag har fått en del kompisar på vägen känns det som, och det har värmt ordentligt när ni hört av er, och ni andra, ni som retat er och skrivit anmälningar, ni hittar säkert nåt nytt att förfasas över.
Till sist också ett hej och tack till dig Gunnar Gramnes och hans dina medarbetare.

Ha det nu så gott allesammans, önskar Håkan Jäder för sista gången i efter 12 i P4


God Jul och Gott Nytt /h

Krönika i slutet av oktober: Inte många kvar nu tyvärr.


”Pappa, vilka är det som ropar på mig”, frågade plötsligt min lille son, jag stirrade in i den kolsvarta grottgången, jag hörde absolut ingenting, men det var nånting i hans röst som fick håret att resa sig på armarna, för hans lilla späda 3,5 års röst hade liksom fått en annan klang, den var djupare och lite entonig. Jag kände direkt att vi borde sticka därifrån, upp från detta svarta hål, 4 meter under marken på södra Kreta.

Vi var där på semester, jag, min fru och sonen. Ett par dagar tidigare hade vi träffat en fransman, som tipsade oss om en oerhört spännande utflykt. Det fanns nämligen en grotta sa han, som låg långt bortom all bebyggelse, inga turistbussar kom nånsin i närheten av den, den var inte ens utsatt på några kartor, ”its very exating, mycket spännande”, sa han, men för att komma dit måste man först köra bil, sen gå ett par km upp genom bergen och sen var man där, och vi fick inte glömma att ta med frukt och vatten och mycket viktigt, ficklampor.
”Lätt som en plätt”, sa han. ”Jag skall rita en karta.”
Jag kände direkt min gamla äventyrslusta vakna, 20 år försvann direkt från mina axlar. ”Självklart”, tänkte jag, det är sånt här man vill uppleva under en semester.

Bil och massäck var inga bekymmer att fixa, det var värre med ficklamporna men det gick till slut, vi körde väl fel ett par gånger men till slut var vi där.
Vi var alltså rätt ute i rena rama vildmarken. Jag visste inte ens att det fanns en vildmark på Kreta, trodde att vi i Norden var ensamma om europeiskt ödeland.
Det enda liv vi såg där uppe bland bergen var getter, pinglandet från deras klockor bara förstärkte den övriga tystnaden, la man skallen bakåt kunde man efter ett tag upptäcka ett par rovfåglar som svävade långt däruppe i skyn.

När vi till slut hittade själva grottan, såg vi att det inte var en öppning som gick in från sidan i berget, utan det var ett hål som öppnade sig rakt ner i marken, 3x3 meter ungefär. Ett trasigt järnräcke löpte runt hålet och en gammal trästege vilade sig mot kanten .
När man lös ner i hålet med ficklampan såg man att stegen slutade på en stenplatta och att en gång löpte vidare därifrån.
Så vi klättrade ner, lite pirrigt var det förstås, mest kanske för att man misstänkte att det var nog ett tag sen, som skyddsombudet hade kollat den där stegen.
Väl därnere tog vi ett djupt andetag och började gå in i den svarta gången, den löpte svagt nedåt, ljuset från våra lampor irrade hit och dit och det var inte utan att det kändes lite läskigt.
Hustrun och jag började prata om det kloka i det här, tänk om det händer nåt osv…
Och det var alltså då, som vår son hyssjade oss, ”tyst”, sa han, ”hör ni” och vi lyssnade men hörde ingenting, ”men hör ni inte” sa han ”det är ju några som ropar på mig, vilka är det som ropar mitt namn Pappa”?

Vi satte nog ett nytt olympiskt rekord i att klättra uppför en stege den eftermiddag, och känslan av att ha upplevt nåt skrämmande och övernaturligt var påtaglig. Den satt i ordentligt och blev inte mindre av att vi märkte att sonen var tystare än vanligt dagarna efter, och att han flera gånger frågade oss om grottor och vilka som kunde tänkas bo nere under marken.

Jag minns att jag själv funderade rätt mycket efter den där upplevelsen, tänkte på sagor jag hört genom åren, om dom underjordiska, och om hur min mamma brukade berätta om sin mormor utanför Boden, hon som varje kväll satte ut mat till småfolket, och hon varnade alltid innan hon slängde ut det heta diskvattnet genom fönstret.
Jag gillar såna berättelser, vill gärna tro att det finns sånt vi inte vetenskapligt kan bevisa.

På Island har man en helt annan tilltro till småfolk och vättar, där finns det kunnigt folk som först kollar ett berg, innan det sprängs bort, för att t.ex bygga en järnväg.
Det skulle kanske inte ha varit en dum idé att fråga nån sån, innan man gav sig på Hallandsåsen.
Jag undrar när Banverket kommer att haja att den där Åsen, aldrig kommer att ge sig.
Vår tids motto verkar vara, att det som inte är mätbart och kan bevisas,
det finns inte.
Så gott som alla alternativa behandlingsmetoder inom sjukvården är bara bluff och kvacksalveri, hävdar forskarna Simon Singh och Edzard Ernst i en nyutkommen bok.
Vågar man sätta en krona på, att den boken är sponsrad av läkemedelsindustrin.
Man kan oxo fråga sig om dessa experter hellre andas in luften i LA än den uppe i Lappland.
För där är den ju osynlig och då finns den inte.

Och inom skolan blåser samma vindar, allt som inte är mätbart och kan redovisas och jämföras, klassas som flum, att utveckla fantasi och kreativitet är försumbart.
Betygsfundamentalisten Jan Björlund ger mig onda aningar.

Så för våra barns framtids skull är jag nästan sugen på att bjuda med mig honom på en liten semestertripp till Kreta, göra en utflykt en dag och vem vet, kanske hitta en grotta, och väl där nere i gången skulle jag säga, ”Tyst Jan, lyssna, jag tyckte precis att det var nån som ropade ditt namn.
Skall du inte kila dit och kolla”

Hörs, Håkan

Det rasslar och går.

Vaknar till Beatles Obladi Oblada, klockan står på 0610, och det var klockradion som väckte mig.
”Det här var bra tänkte jag, så här borde varje uppvaknande vara, jag kikade ut under rullgardinen på ett grått gryningsljus, dimman låg tät utanför fönstret, termometern visade – 2. Men jag visste att det skulle klarna upp småningom, att det skulle bli att bli en vacker dag.
Jag kände oxo på mig att det skulle bli en sån där bra dag, kanske inte en helt igenom visseldag, dom är svåra att få tag i, men en riktigt bra dag var jag bergis på.
En bra dag för mig är en dag utan negativa tankar, utan att ödsla nån som helst energi på varken Arbogamorden, Finanskriser, Stjärnor på is eller Kristdemokraterna.
Så jag tassade ner i köket, tände upp i järnspisen, ställde fram frukosten innan jag väckte barnen. P2, låg volym, nyhetssändningar om krig och katastrofer är bannlysta såna här mornar.

När skolbussen försvunnit i kurvan borta vid keramikverkstan, bestämmer jag mig för att ta en morgonpromenad. Solen börjar skönjas genom dimman.
Den är chanslös nu, dimman, tunnas ut framför mina ögon, ”så där kommer oxo det sanna livet att vinna över orättvisor och profithunger”, tänker jag poetiskt och naivt, för naiv, är det helt ok att vara en sån här morgon, jag överväger om jag ska inleda med Solhälsningen men inser att det förmodligen skulle innebära en omedelbar muskelbristning så jag börjar gå istället.
Jag sneddar över fälten, sjunger ”Lady Madonna” för korna som alltid glor så misstänksamt på mig.
Vissa dagar kan vara så här bra. Man går med djupa andetag, rak i ryggen, fjädrande knän, livet är som en ända Beatlesrefräng.
Och man tycker om alla människor, tom såna man inte tycker om, man ser dom liksom genom en förmildrande lins. Man tänker, ”ja ja, han har nog inte alltid haft det så lätt den där killen, tänk på det du.”
Man har liksom fri passage till empati och medkänsla.

När jag kommer ut på stubbåkern står ett gäng Kanadagäss där och käkar, trots att dom står med skallarna bortvända, så märker jag hur en kollektiv oro sprider sig i gruppen ju närmare jag kommer.
”Ta det lugnt”, ropar jag åt dom, och viker av för att inte störa, men det är redan för sent, med ett högljutt och missnöjt kacklande flaxar dom iväg.
”Misstänksamma typer” tänker jag, men jag har samtidigt en klar förståelse för deras avoga människosyn.
För luften genomborras nämligen med jämna mellanrum av ljudet av gevärsskott. Älgjakten pågår nämligen här i Värmland, så det är jägarkåren som är ute och tillvaratar plusvärdena i skogen.

Och det där påverkar mig, det är inte bara ljudet av skotten utan dessutom känslan av att jag inte längre är kan välja min egen väg genom skogen, skogen är nämligen paxad, går jag ändå dit, så är det på egen risk, det finns skyltar som upplyser om det. Så jag känner att jag liksom kommer ur fas, mitt goda humör börjar helt plötsligt sina, det skingras som dimman nyss gjorde och försvinner likt gåsflocken där borta i fjärran.
Och genast börjar andra tankar smyga sig fram, dom negativa tankarna, som illvilliga Orcher kommer dom där och intar mitt sinne, mitt sinne som alldeles nyss regerades av Kung Frid och Drottning Skönhet.

Jag känner hur dom sprider sitt gift och hur jag börjar tänka på annat, på det svarta och trista, det sorgliga och upprörande, jag börjar tänka på det söndertrasade Irak, på människorna i Gaza, på Maud Olofsson och Idoljuryn, och nu vet jag att jag är på glid utför, mot bitterhet och ilska, nu är jag illa ute, skall jag bryta det här, så måste det ske snabbt, jag måste bli renad innan det är för sent.

För jag vet att jag kan fastna i det här, vet att det är som ett missbruk, och att starka och ljusskygga krafter vill att vi skall bli beroende av den drogen. Missnöjesdrogen.
Och langare av det giftet råder det ingen brist på. Dom lyssnar till namn som Expressen och Aftonbladet och dom smyger runt i 90% av TV utbudet, det är många som är med i den konspirationen.
Och jag vill inte fasta i det, inte idag, idag vill jag bara vara känna obladi oblada.

Reidar tänker jag, måste ta mig hem till Reidar. Min räddning finns där, i hans kök, hos Reidar 92 plus, med kokkaffe och limpmacka, han är mitt enda hopp.
Under dom sista metrarna fram mot hans kåk hamrar en video från youtube i hjärnan, en övervakningskamera har fångat en man som slår ihjäl en oskyldig med hammare, och det är på riktigt, 300000 människor, mest barn och ungdomar, ser det klippet varje dag, detta är frihet 2008, men nu, nu är jag framme, jag stapplar upp för farstubron, får upp dörren och tumlar in i Reidars kök.

Och Reidar är där, numera är hästtyglarna ersatta av en rollator men det spelar ingen roll, han är där och han ser direkt hur det är fatt med mig, men han visar ingen förvåning, han har varit med om det här förr, lite försynt vänder han bort förstasidan på Värmlandstidningen så jag inte ska se de svarta rubrikerna, han sätter utan ett ord på kaffet, doften lägger sig som balsam över mig, orcherna känner oxo av lukten, dom blir osäkra där inne i skallen, känner sig hotade, precis som gässen där ute på åkern för ett tag sen.
Jag tar ett djupt andetag, känner att jag börjar slappna av, att jag är på väg tillbaka, att jag är på fast mark, orcherna är borta nu.

Hur är läget Reidar säger jag,
Han ler lite, jo tack säger han, ”det rasslar och går.”
”Samma här”, svarar jag och brer rejält med smör på mackan.

Håkan 18/10 2008

Tack

Tack för era inlägg, det värmer, håller nu på att förbereda en minnesstund för en annan kille som dog hastigt för ett par veckor sedan. Livet är skört. Mvh Håkan

Pajen

”Av barn och fyllhundar får man veta sanningen”, brukade min mamma säga ibland.
Vad rätt hon hade.
En gång när jag var på dagis för många år sen för att hämta min son, var det en liten flicka där som glatt berättade för personalen att, ”min Pappa röker hasch.”
Jag stod borta vid torkskåpet och kände hur ett litet leende smög sig fram, när jag såg de vuxnas reaktion. ”Jaha, säger du det, ja det var ju … duktigt.”

Och vad det gäller fyllhundar så är det väl allmänt bekant att det då och då kan klämmas fram en och annan obehaglig sanning när alkoholen lättat upp självcensuren.
”En sak ska du ha jävligt klart för dig och det är att jag aldrig gillat din humor,” sa en granne till mig som avskedshälsning, straxt innan han vinglade in i hallonhäcken på väg hem från en kräftskiva.

Men nu skall jag berätta om en riktig fyllhund. En kille som supit och knarkat i stort sätt hela sitt liv, men de sista 15 åren var nog mest bara brännvin.

Jag kände honom rätt bra, jag har iofs lärt känna ganska många fylltrattar genom åren, men den här liraren var så speciell.
Gunnar hette han, men för alla så var han bara Pajen, tom prästen kallade honom för Pajen under begravningen, för han dog i somras, han drunkna i Klarälven en varm sommarnatt.
Timmarna innan han drunkna satt han nere i en båt vid min flytbrygga och förfriskade sig tillsammans med en polare. Jag hörde dom uppifrån min trädgård, det gick inte att missta sig på att det var Pajen som var där nere och iom att det var Pajen så var det heller ingen fara, det skulle inte ske nån skadegörelse, min egen båt skulle vara kvar, inga flaskor eller fimpar skulle ligga på marken. Osv. Så jag fortsatte med min volleybollmatch med barnen och sen när vi puttat omkull ungarna så tog jag med ett par pilsner och gick nedför stigen för att ta ett kvälldopp och snacka lite med boysen där nere.
Men då var dom inte kvar längre, Pajens båt var borta och jag skulle aldrig mer träffa honom.
Dan efter var vi på badstranden, också vid älven men nån kilometer söderut, jag visste fortfarande ingenting men det gick inte att ta miste på att nåt hade hänt. Det var helikoptrar i luften och fram och åter på älven for snabba båtar med räddningsverket skrivet på sidan. Så man hajade att nåt hade hänt, sen kom en annan familj och så att dom letade efter en 62 åring som drunknat under natten. Jag minns att jag tänkte, 62 år, Pajen är 62 år, kan det vara Pajen. Men jag slog ifrån mig tanken, ”Pajen, skulle Pajen ha drunknat”, tanken var absurd, Pajen, som levt hela sitt liv vid älven, som kände älven, älven var hans polare, inte tar ens polare livet av en.
Men tanken fanns ju där, tänk om det är Pajen, sen kommer en liten snipa puttrande uppströms och i den sitter en kille som säger ”har ni hört, det är Pajen.”


Pajen som kom infarande på tomten mellan varven, stor som ett hus, armar och ben i ständig rörelse, kunde aldrig stå stilla, kroppsliga minnen från många års amfetaminnyttjande, det var inte alltid enkelt att höra vad han sa, det krävdes en viss erfarenhet, men det han sa, det var ofta värt att lyssna till, han var klok, han var rolig, och han var omtänksam, han kom aldrig in på tomten om han såg att ungarna var där, visste att han var rätt skräckinjagande, en gång kom han in och skällde ut mig för att jag satt mina ”Akta Barn – Kör Sakta skyltar för nära kåken, ”men jag fixar det”, sa han. Och det gjorde han, och han grät som ett barn om nån av hans katter blev påkörd och han tog långa promenader med Islandshästarna som bor en bit bort, och han var hund o kattvakt och en gång kom han och ville ha ett snack, han stack en öl i min hand och ville ha råd om hur han skulle hantera sin oro och ångest när frun hans var sjuk. Eller när han cykla omkring med en jätteölback och bjöd alla för att fira att han fått ett riktigt jobb, hos en grävare, för första gången ett riktigt jobb, ingen arbetsmarknadsåtgärd. Och mycket mer. Han var som bygdens egen SkallePer, han som alltid har funnits ni vet.

Så det blev tyst på torget i Munkfors, gänget i solen på bänken satt där som vanligt men dom var lågmälda och sorgsna.
På väg till begravningen i Ransäter funderar jag över vilka som kan tänkas komma till kyrkan, och när jag kommer fram börjar jag gråta.
För det finns inga p-platser kvar, det står bilar överallt, tom ute på gärdet och inne i kyrkan är det knökfullt, "det här är mer än när Tage Erlander begravdes", upplyser mig en pensionär, för dom är oxo här, de gamla, och gänget från torget såklart, och alla grannarna och massor av folk från runtomkring, och prästen, hon är så bra, hon får hela kyrkan att både gråta och skratta, och muraren i Ransäter, en ung kille, går fram till kistan och lirar ”jag är en fattig bonddräng” på munspel och byggkillen och han brorsa spelar trombon och piano och det hela är så magiskt.


Och sen 7 timmar senare står jag på centralen i Stockholm, jag är där för att vara rolig, men jag vill inte. Jag vill bara åka hem igen.

Håkan 23/9 2008

FRA

FRA = Bara ett sätt för myndigheterna att legalisera något som dom annars skulle ha tvingats fortsätta bedriva illegalt.
jader

Var det bättre förr?

Septemberkrönika.

”Pappa var det bättre förr”, frågade ett av mina barn för en tid sen, men innan jag ens hann börja svara, pep det till i hans mobiltelefon, hans intresse för mig dog i samma ögonblick, och hans uppmärksamhet överfördes omedelbart till den lilla displayen, efter en stunds blippande fick han syn på mig igen, mindes tydligen vagt att han frågat mig om något, men att det numera var rätt oviktigt.
”Vi tar det sen farsan”, sa han, ”jag måste dra.”
En del saker var iaf bättre förr, muttrade jag, det fanns inga mobiltelefoner, dom styr ju deras liv, pratar dom inte i dom, så spelas det på dem, eller det smsas, eller det tas foton, eller det mp3as, allt det där det slapp man åtminstone förr, då kunde man ju tom se en 14 åring sitta på en buss och läsa en bok.

Sen pep det till i min mobil, och jag började genast febrilt leta efter den trots att mitt yngsta barns skolbuss precis stannat utanför på vägen och jag borde ha stått där och tagit emot henne, ”måste bara se vem det var ifrån”, tänkte jag medan jag letade som en galning, sen hittade jag den, nån hade lagt i min bröstficka, mitt nya meddelande var från Telia som upplyste om att jag nu kunde ringa ännu billigare om jag bara betalde lite mer.

Så där är det förstås, trots att jag har en massa invändningar mot den nya tekniken så är jag rätt mycket i händerna på den, och jag kan tycka att det är riktigt bekvämt att mellan varven kunna gå in på webben och kolla på nåt program jag missat eller se hur det har gått för Djurgårn.
Men på det hela taget är jag nog rätt skeptiskt. Hur nödvändigt kan det vara att t.ex alltid kunna nås, via mail, telefon eller sms. På så sätt tycker jag att det nog måste ha varit enklare förr, tänk innan det fanns telefon eller tom en fungerande postgång, då kunde man ju nästan leva ett helt liv utan att få veta att ingen brydde sig om en.
Inte ens för att försöka locka till sig ens pengar.

Jag har oxo en känsla av att det var lite snällare förr, inte lika mycket ”ta för dig så mycket du kan innan nån annan gör det”, att barn i mellan och högstadiet inte hade lika ont i magen vid tanken på betygen och framtiden, tack för det Jan Björklund.

Sen vet jag förstås att föräldrar säkert i alla tider har gnällt över att det var bättre förr, klagat på sina barns kläd, hår och musiksmak. Men farsorna och morsorna i det gamla bondesamhället slapp åtminstone lyssna på Tekno och Rapp.

Och nu verkar det Kalla Kriget vara på väg tillbaka. Det skrämmer mig mycket mer än det gamla Kalla Kriget, ni vet USA där och Sovjetunionen där, i var sin ringhörna, men det blev aldrig mycket mer än snack, nu bygger USA robotbaser i Polen, på Ryssarnas bakgård och alla de gamla sovjetstaterna vill in i Nato, det är klart att ryssarna börjar känna sig trängda. Det var väl därför dom gick in i Georgien för att hjälpa nationalisterna i Sydossetien och Abchazien.
I radio hör jag den nyss nämnde Jan Björklund från Folkpartiet, avisera att Sverige kanske borde rusta upp i händelse av en rysk aggression. Då får vi nog rusta ordentligt, förmodligen skulle det vara bättre att lägga slantarna på ett gäng vita flaggor och en massa vodka, på så sätt kunde vi kanske ha kvar några städer att bo i.

Nej, tyvärr tror jag inte speciellt gott om varken USA, Ryssland eller Kina.

Fast kineserna hade ju faktiskt upplåtit två parker i Peking där folk hade rätt att uttrycka sina åsikter, ett ställe att protestera på, bara dom kom in med en ansökan.
Dom avslogs visserligen till 100%, och dom som sökt tillstånden hämtades för vidare transport till omskolningsläger men iaf. Parkerna fanns där.

Men trots all den här politiska dyngan, så känns det oxo onekligen lite tomt att OS är över, man hinner liksom vänja sig, precis som när EM tog slut, 30 dagar i sträck hade man matats med världsklassfotboll. 2045 varje kväll fick man sin dos och så helt plötsligt var det slut och istället satt man där och såg Gais mot Sundsvall, det var ju som att erbjuda en grov heroinmissbrukare ett glas ljummet folköl och säga tyvärr, det här, är allt du får.

Så visst kan man säga att det mesta var bättre förr. Jäder 09 2008

Höst

Tjenis, vet inte riktigt varför jag har en blogg, det känns på många sätt ganska fånigt, "idag satt jag med en kopp kaffe och såg de första löven fara förbi som vilsna fjärilar", jaha, det var ju väldigt intressant, osv. Hur som helst så skall jag imorgon åter utsätta mig för en ståuppkurs. 94 var min första, detta blir min andra. Skall alltså prova i höst igen efter ett litet brake, men ärligt talat så känns det inget vidare, vi får se. Höst i sinnet oxo pga att en god vän flöt upp och ner i älven förra veckan, likheten med "Du sköna" filmen var grotesk, polisavspärrningar och dykare på samma ställe, fick nästan impulsen att ikläda mig obducentrollen och kliva in i handlingen. Trist var det iaf, det har blivit lite tystare bland grabbarna på bänken i Munkfors. Lägger in en text som jag skrev tidigare i våras, passar in i stämningen, "Ondska" heter den. Idag är det lördag, i morgon åker jag till kursen, resten av dagen skall jag skriva skojsiga texter men framför allt rensa golvbrunnar. Ses Håkan. Nu följer texten:

Vilka tankar om ondska får man i skallen efter ett besök i Auschwitz?

Mängder såklart, och man blir nedstämd och ledsen, man blir förbannad, men också förundrad.
Förundrad över omfattningen i mördandet och utrotandet.
Över storskaligheten, över att vanliga människor med normal bakgrund måste ha suttit i långa sammanträden och planerat för den slutgiltiga lösningen.
Lösningen på Europas framtid var, enligt den nazistiska ideologin, att tömma Europa på judar.
”Om vi gör det så kommer allt bli mycket bättre.” Så måste de ha sagt, ”och som bonus blir vi också av med alla homosexuella, romer, mentalsjuka och kommunister.”

Där stod de alltså lutade över skissblocken, ”om vi rensar Warszawa, hur får vi dem sen till lägren och gaskamrarna? Räcker det befintliga tågnätet eller måste vi bygga ut? Vad gör vi med kläderna, resväskorna, barnens leksaker? Skall vi bränna allt eller kan det komma till någon användning?

Alla dessa möten, ”nä nu tar vi oss en bensträckare, är det någon som vill ha en apfelstrudel till kaffet? Efter fikat måste vi ta tag i ugnarnas kapacitet.”
Det måste ju ha varit sådana möten.

Och när det hela sen var igång, när tågen med jämna mellanrum rullande in på perrongen i Auschwitz/Birkennau, när gaskamrarna och ugnarna gick dygnen runt, alla de som jobbade där?
Hur fungerade de? Hur orkade de?
Månad efter månad.
”Det blev förmodligen som vilket jobb som helst”, sa en historiker i TV, ”som en anställd på Anticimex ungefär, som renar en fastighet på möss eller kackerlackor.”

För det var så man såg på dem, som råttor, vissa kunde man använda för en tid, när de tog slut fick man ta nya.
Och sen på kvällen bedöva sig med alkohol.
Och inte minst var det bättre än att skickas till fronten. För där dog man.

Jag undrar om de som jobbade där hatade? Var det något man måste för att klara av det.
Var det något man lärde sig? Hatade för att motivera sig. För att få kraft.
Jag vet inte.

Sen undrar jag förstås vad jag själv skulle ha varit om jag var född i Tyskland och växte upp under den där tiden?
Hade jag varit motståndsman, det vill man ju gärna tro, eller hade jag varit soldat eller lägervakt?
Man vet aldrig.

Åter i Sverige möts jag av bilder från ett annat ghetto. Rädsla och förtvivlan i barns ögon. Bombplan flyger lågt över flyktinglägret. ”Gas the Arabs” står det skrivet på en mur.

Vad har vi lärt oss tänker jag.
Tar med mig barnen för att kolla på hockey, en hemmaspelare slås ner bakifrån och domaren ser det inte, ”eru blind din jävla idiot”, vrålar mannen bredvid oss, högröd i ansiktet står han upp och stämmer in i den hundrafaldiga talkören, ”hata hata, hata.”
Mina barn ser undrande och lite skrämda på mig, ”ta det lugnt”, säger jag, ”det är bara en sport.
Eller?

Behövs det alltså inte mer, tänker jag, för att hitta någon att hata.

håkan jäder Ransäter april 2008

Vår

Tja, hade nyss ett snack med Peppe på Norra Brunn ang hösten 08. Hoppar på igen, vill börja om, lite från början, "kill your darlings" osv. Åker upp redan i vår och provar på en smula. Audition på Parlamentet och lite rookiekör. I Maj åker jag tillbaka till Polen för att göra mer radio. Har fått en del respons efter "Hjälp" Lägger in en ny text.

Simtur.

Jag är visserligen född och uppvuxen i Sth men jag är rätt nöjd med att inte längre höra dit.
Även om jag under besök där kan njuta av en massa sakar, minnen dyker upp av ljudet från tunnelbanan när det sugs in i mörkret. Och lukten där nere, också att höra stockholmsdialekten, illa omtyckt av många på landet, kan locka mig att le, men som sagt, jag har aldrig ångrat att jag sedan 25 år tillbaka är bosatt ute på vischan i Värmland.

Min närmsta granne, han är bonde, det är en trevlig prick, han kör omkring hit och dit på dagarna i en stor traktor, jag vet inte riktigt varför, men jag misstänker att det har att göra med att jag har mat på min tallrik och mjölk i mitt glas. Ibland kommer han med en släpkärra lång som en landningsbana, fullastad med jättestora plastbollar och han umgås dagligen med kor och tjurar som väger sisådär 500 pannor.
Jag gillar honom. Han är så långt ifrån Stureplan man kan komma.
Och jag inbillar mig att han också tycker att jag är rätt ok.
Fast konstig.

Han berättade en gång för mig att en kille som gjorde nån slags mätningar av hans marker hade sagt att han iakttagit en märklig typ nere vid bäcken invid skogskanten, nån som stod och sjöng för full hals, samtidigt som han utförde en slags dans. Han hade frågat min granne bonden om det kanske fanns något behandlingshem i trakten, som den där personen kunde ha avvikit ifrån. Upplevelsen hade tydligen skakat om honom.
Han blev då lugnad av min granne med orden ”nä de e ingen fara, de e bare jäder som är ute o luftar, han är könstig men helt ofarlig.”

Jag vet inte om jag tyckte att den historien var lika kul som min granne tyckte men det kändes ju ändå trevligt att man kunde bidra till lite munterhet.

Men det är sant det där, jag brukar gå dit, till den där bäcken, den delar sig i skogskanten, bildar ett litet deltaland, med en ö mitt i, Paradisön kallas den. Och man syns inte där, om man nu undantar illvilliga spioner från Länsstyrelsen som är ute och mäter.
Och det är en fantastisk plats. Bäcken kommer smygande långt uppifrån skogen, ursprunget är en sjö någonstans i fjärran, sen kikar den fram lite försiktigt mellan granarna, sprider sig sen lekfullt i det där deltalandet, fortsätter sen över slätten, fast den hukar sig fram bakom en lång sänka, som om den inte vill bli sedd, och dyker sen under den gamla landsvägen 25 meter från min kåk, jag kan höra henne 12 månader om året om jag har sovrumsfönstret öppet, och sen vidare genom en djup och snårig ravin för att slutligen förena sig med sin Mamma Klarälven. I den där bäcken finns det öring, själv har jag dock aldrig sett nån men jag har bara bott här i 25 år, och bäver finns det också, kort sagt, jag gillar den där bäcken skarpt.

Därför tar jag mig ofta dit, till ön och deltalandet, ibland med barnen, ibland med folk som är här på besök, men ändå är det när jag är ensam som jag verkligen hittar ett lugn där. Hittar hem liksom.
Så jag försöker alltså ta mig dit så ofta jag bara kan, för att unna mig en stunds kontemplation, bara jag och min lilla bäck. Som förresten inte alls är speciellt liten så här års, utan rätt vresig.

Så också för ett par dagar sen, jag var på ett strålande humör, solen sken från en klarblå himmel, 6 grader kallt, ”livet är kanon, minns jag att jag tänkte,” så jag kör igång med lite gympa, sjunger Jungman Jansson och far omkring där som Fritjof I Arkadien.
Jag hade förstås noga kollat att det inte fanns nån från länsstyrelsen inom synhåll. Sen bestämmer jag mig för att försöka ta mig över till ön, den lilla bron spolades bort tidigare i vintras, så jag knallar efter kanten för att finna en möjlig passage och upptäcker en efter en stund. En stor flat, isklädd sten, mitt i strömfåran. ”Den kan jag nå till”, tänker jag, ”om jag bara tar ett långt kliv, mellanlandar med en fot på stenen och sen ett steg till så är jag över.”
Det var alltså planen, lysande Sickan, så jag samlar mod, koncentrerar mig, drar ett djupt andetag och kliver rakt ut mot stenen.
Och det är inget som tar emot, min fot, mitt ben och resten av mig fortsätter rakt igenom stenen och rätt ner i plurret.
Jag vet inte riktigt vilka tankar som for igenom skallen, först och främst en oerhörd förvåning, hur kan min kropp bara passera rätt igenom en sten. Som om jag var Harry Potter och just hade lyckats med nån kroppsförtrollning.
Sen insåg jag ganska kvickt att jag hade kvar min kropp, för jag blev våt, hela jag, brallor, två collageströjer och en ylletröja dränktes omgående in med 4 gradig issörja. Det ända som inte kom under vatten var min Djurgårdstoppluva. Allt annat, inklusive mobiltelefon hade förenat sig med bäcken.
När jag till slut kom uppkravlande förstod jag vad som hade hänt, det var ingen sten med is på, det var skum, lödder som vispats upp av forsen.

Då jag efter 10 minuters plaskande och stapplande promenad passerade bondgården kommer bonden med sin traktor, han stannar, slår av motorn, och tittar sen mycket nyfiket och intresserat på mig, ”Jo, Jäder visserligen är det solsken o vi närmar oss våren men ändå, och med kläderna på.” Jag stannade dock inte kvar för att lyssna på resten.

När jag sen dan efter dyk upp i idrottshallen för att kolla killarnas innebandymatch, log halva läktaren, ”nä men titta, här kommer näcken.”

Det skulle dom aldrig kommit på, på Stureplan.

Hörs jäder

Januari 08

Nytt år är det, i maj blir jag 58, om två år fyller jag 60. Jag är mao snart pensionär, känns onekligen en smula underligt. Men bra, skönt att få slippa på nåt sätt. Att hoppa ståuppen känns bara bra. Åker till Auschwitz 2 ggr under våren för att göra radio, spännande på flera sätt. Var i rutan i TV 4 i fredags och lyckades på 30 sek rasera 15 års arbeta mot droger, hoppas att folk fattade att det inte var så illa menat, precis som när Schyffert hackade på loosern jäder i Big Comedy. Lägger ut söndagens krönika. Ha det /h

"Akta dig - min farsa är polis."

Så sa man ibland när man var liten. Å man lekte tjuv och polis och ibland drömde man om att, ”en gång när jag blir stor, då, då skall jag bli polis”.

Det var helt enkelt nåt ballt med att vara polis, man sa inte ens ”snuten”, för det lät fult, det lät på nåt sätt som om man var på dom andras sida och det ville man absolut inte, polisen, det är ju en av oss ju.
Vi är på samma lag.

Så polisen var reko och politikerna, dom var ju också med i samma lag, hederliga och hade tom humor,
Tage E berättade roliga historier i TV och Lennart Hyland satt där och skrockade.
Och om det var nån som pratade om fallskärmar i TV eller radio, så handlade det enbart om folk som hoppade ut från flygplan, för ledarna inom näringslivet, dom var också med i den där klubben av de goda, människor som bara ville alla väl.
Man skulle kunna säga att man helt enkelt litade på en massa människor som bestämde. Bestämde över det där fartyget som vi andra var passagerare på. Som ett litet barn som utan att blinka litar på att det är klart att mamma och pappa vet vad som är bäst för mig, dom älskar ju mig, dom skulle aldrig göra nåt som inte var för mitt bästa.

När jag var liten tänkte jag sådär, det var lika självklart som att tomten skulle dyka upp hemma hos oss på julafton, och alltid precis efter det att pappa hade gått ut för att posta det där brevet, stackars pappa, minns jag att jag tänkte, han hade verkligen maximal osis, år efter år. Jag reflekterade aldrig över att det var nåt märkligt med att posta ett brev varje julafton, vem då till, alla som vi brydde oss om var ju redan här, hemma hos oss.

Och lika tydligt som jag sen vid en viss ålder insåg att Pappas brevpostning på julafton bara var en bluff, tomten finns faktiskt inte, lika tydligt fattade jag så småningom att dessa män på kommandobryggan där uppe, inte för en sekund har allas bästa i sikte, tvärtom dom styr inte alls båten mot dom gyllene stränder som vi i andra och tredje klass tror att vi är på väg mot.

För när båten sen med fulla segel dundrar in där ibland dom vassa korallreven, då har dom för länge sedan redan lämnat skutan, då sitter dom och dricker paraplydrinkar med tussar i öronen för att inte behöva höra dom avlägsna ropen på hjälp långt där borta.
Men det kanske är så det funkar, man väl hamnat där uppe i smeten, så börjar man genast bevaka sin position, livrädd att det skall komma nån underifrån och ifrågasätta.

Vi kanske lite till mans är beredda att rucka en smula på principerna för att kunna behålla det som är vårt.
”Lägg av, jag var här först, om ni också skall komma hit så blir det ju mindre kvar för mig.”

Det är ju den taktiken som Sverigedemokraterna odlar, sprider en massa lögner om hur mycket invandringen och flyktingar kostar det här landet. Kostar oss andra och att dom oxo hotar allt det som är svenskt.
Om man sen frågar folk på gatan vad dom tycker är riktigt svenskt, får man ofta svar som Midsommarafton, sill, Volvo eller Ikea.
Är dom prylarna hotade? Darrar svenskarna av fruktan för att för att det skall komma nån pajsare från Irak och sabba midsommarafton, sno sillen, hälla ut nubben, ta över Ikea och förbjuda oss att köra Volvo?
Och vad det gäller kostnader så skulle det vara intressant och se vad medlemmarna i Sverigedemokraterna och de andra högeryttrarna kostat det här landet, med tanke på deras ofta rätt så kriminella bakgrund.
Plus att deras anhängare inte så sällan lirar i elitserien vad det gäller sjukskrivningar och bidrag.

Men även solen har fläckar, också jag glömmer ibland mitt gudomliga kall och går och gnäller över skitsaker. Jag låter rätt ofta bitterhet och annan dynga sippra ut, kan gå i dagar och älta nåt som jag tycker andra ställt till med. Ha svårt att lyfta upp blicken och haja att livet ändå kanske är rätt bra, inte alltid fantastiskt men ändå lite mer än bara ok.
En lång promenad på en gammal nedlagd järnväg eller i skogen brukar vara rätt taktik för att komma i fas, en och annan djupandning, lite stretch på stela leder, kanske nynna en Kjell Höglundlåt. Då kan jag plötsligt känna ett lugn, tänka att ”ah kom igen nu, skärp dig”, och så gör jag det.
Ett tag iaf.
Tills domaren missar en solklar straff för Djurgårn, eller kanske ett nytt utspel från Busch om nya friska krig, sen är man där igen.
Men nu är det ju nytt år, jag har som vanligt lovat att sluta snusa, ha en vit månad, jag tror jag tar feb, den är kortast, och så skall jag börja träna. Och inte minst så skall jag sluta gnälla.

In challa. Ransäter feb 08