Januari 08

Nytt år är det, i maj blir jag 58, om två år fyller jag 60. Jag är mao snart pensionär, känns onekligen en smula underligt. Men bra, skönt att få slippa på nåt sätt. Att hoppa ståuppen känns bara bra. Åker till Auschwitz 2 ggr under våren för att göra radio, spännande på flera sätt. Var i rutan i TV 4 i fredags och lyckades på 30 sek rasera 15 års arbeta mot droger, hoppas att folk fattade att det inte var så illa menat, precis som när Schyffert hackade på loosern jäder i Big Comedy. Lägger ut söndagens krönika. Ha det /h

"Akta dig - min farsa är polis."

Så sa man ibland när man var liten. Å man lekte tjuv och polis och ibland drömde man om att, ”en gång när jag blir stor, då, då skall jag bli polis”.

Det var helt enkelt nåt ballt med att vara polis, man sa inte ens ”snuten”, för det lät fult, det lät på nåt sätt som om man var på dom andras sida och det ville man absolut inte, polisen, det är ju en av oss ju.
Vi är på samma lag.

Så polisen var reko och politikerna, dom var ju också med i samma lag, hederliga och hade tom humor,
Tage E berättade roliga historier i TV och Lennart Hyland satt där och skrockade.
Och om det var nån som pratade om fallskärmar i TV eller radio, så handlade det enbart om folk som hoppade ut från flygplan, för ledarna inom näringslivet, dom var också med i den där klubben av de goda, människor som bara ville alla väl.
Man skulle kunna säga att man helt enkelt litade på en massa människor som bestämde. Bestämde över det där fartyget som vi andra var passagerare på. Som ett litet barn som utan att blinka litar på att det är klart att mamma och pappa vet vad som är bäst för mig, dom älskar ju mig, dom skulle aldrig göra nåt som inte var för mitt bästa.

När jag var liten tänkte jag sådär, det var lika självklart som att tomten skulle dyka upp hemma hos oss på julafton, och alltid precis efter det att pappa hade gått ut för att posta det där brevet, stackars pappa, minns jag att jag tänkte, han hade verkligen maximal osis, år efter år. Jag reflekterade aldrig över att det var nåt märkligt med att posta ett brev varje julafton, vem då till, alla som vi brydde oss om var ju redan här, hemma hos oss.

Och lika tydligt som jag sen vid en viss ålder insåg att Pappas brevpostning på julafton bara var en bluff, tomten finns faktiskt inte, lika tydligt fattade jag så småningom att dessa män på kommandobryggan där uppe, inte för en sekund har allas bästa i sikte, tvärtom dom styr inte alls båten mot dom gyllene stränder som vi i andra och tredje klass tror att vi är på väg mot.

För när båten sen med fulla segel dundrar in där ibland dom vassa korallreven, då har dom för länge sedan redan lämnat skutan, då sitter dom och dricker paraplydrinkar med tussar i öronen för att inte behöva höra dom avlägsna ropen på hjälp långt där borta.
Men det kanske är så det funkar, man väl hamnat där uppe i smeten, så börjar man genast bevaka sin position, livrädd att det skall komma nån underifrån och ifrågasätta.

Vi kanske lite till mans är beredda att rucka en smula på principerna för att kunna behålla det som är vårt.
”Lägg av, jag var här först, om ni också skall komma hit så blir det ju mindre kvar för mig.”

Det är ju den taktiken som Sverigedemokraterna odlar, sprider en massa lögner om hur mycket invandringen och flyktingar kostar det här landet. Kostar oss andra och att dom oxo hotar allt det som är svenskt.
Om man sen frågar folk på gatan vad dom tycker är riktigt svenskt, får man ofta svar som Midsommarafton, sill, Volvo eller Ikea.
Är dom prylarna hotade? Darrar svenskarna av fruktan för att för att det skall komma nån pajsare från Irak och sabba midsommarafton, sno sillen, hälla ut nubben, ta över Ikea och förbjuda oss att köra Volvo?
Och vad det gäller kostnader så skulle det vara intressant och se vad medlemmarna i Sverigedemokraterna och de andra högeryttrarna kostat det här landet, med tanke på deras ofta rätt så kriminella bakgrund.
Plus att deras anhängare inte så sällan lirar i elitserien vad det gäller sjukskrivningar och bidrag.

Men även solen har fläckar, också jag glömmer ibland mitt gudomliga kall och går och gnäller över skitsaker. Jag låter rätt ofta bitterhet och annan dynga sippra ut, kan gå i dagar och älta nåt som jag tycker andra ställt till med. Ha svårt att lyfta upp blicken och haja att livet ändå kanske är rätt bra, inte alltid fantastiskt men ändå lite mer än bara ok.
En lång promenad på en gammal nedlagd järnväg eller i skogen brukar vara rätt taktik för att komma i fas, en och annan djupandning, lite stretch på stela leder, kanske nynna en Kjell Höglundlåt. Då kan jag plötsligt känna ett lugn, tänka att ”ah kom igen nu, skärp dig”, och så gör jag det.
Ett tag iaf.
Tills domaren missar en solklar straff för Djurgårn, eller kanske ett nytt utspel från Busch om nya friska krig, sen är man där igen.
Men nu är det ju nytt år, jag har som vanligt lovat att sluta snusa, ha en vit månad, jag tror jag tar feb, den är kortast, och så skall jag börja träna. Och inte minst så skall jag sluta gnälla.

In challa. Ransäter feb 08