Nya tankar

Oj, va det svänger. Min söndagskrönika i p4 7/10 belyser rätt väl läget.


Den där väggen, som man ibland hör talas om. Den där väggen som folk har en tendens att gå in i.
Och som man sen, om man inte ser upp, så lätt kan fastna i. Tydligen
Den där väggen som egentligen bara händer andra. Som man ibland lite för sig själv, i smyg, har tänkt. ”Finns den verkligen? Är det inte bara nåt som folk tar till pga att dom inte riktigt försöker, folk som i stället helt enkelt borde ta sig i kragen och rycka upp sig, för guds skull, kom igen nu. Skärpning”

Jag har väl iofs inte riktigt gått omkring och tänkt så men nån gång ändå kanske snuddat vid tanken. Att det är fake.
Fast nu för tiden är jag rätt långt från all sån skepsis. Det är inte det att jag själv sprungit in i den där väggen, men på nåt sätt så har jag ändå fått en skymt av den.
Som när man sitter och kör bil ni vet och helt plötsligt inser att ”oj, där var det nära, jag såg ta me tusan inte den där andra bilen, det där, det kunde ha gått riktigt illa.”
Så jag har alltså inte krockat, men jag såg och kände väggen, kanske man kan säga att jag skrapade i axeln lite grann, det sved till rätt ordentligt och det var obehagligt, och det är väl egentligen fortfarande ganska obehagligt.

Det är rätt skört det där, det vi kallar livet, är det inte det? Man knallar omkring och tycker att man har benkoll på det mesta, småvisslandes traskar man på och så, rätt som det är, så skär man rakt igenom den där tunna hinnan, det där skalet som man helt aningslöst tagit för någonting bergfast.

Och efter är allt så förändrat, minsta lilla vardagliga skitsyssla ter sig helt plötsligt som ett jätteprojekt. Att åka in och handla kan kännas som en stor utmaning, samtidigt som att vara hemma, att inte behöva gå ut, att inte behöva träffa någon, blir som en lisa för själen.
Att få slippa.
Plötsligt kommer man på sig med att låta telefonen bara fortsätta ringa, det är inte längre lika viktigt att kolla om det kommit mail .
Allt känns annorlunda, som när man varit hos tandläkaren och bedövningen sitter kvar i munnen, fast det här gäller hela skallen, slutstriden i den allsvenska fotbollen, jaha? Elitseriestarten? Och? Fast, det är klart, det som pågår i Burma gör mig upprörd, det + att ingen verkar våga säga ett enda kritiskt ord om Kina gör mig förbannad, och en massa andra saker förstås, men det sker liksom bakom en hinna.
Som om alla känslouttryck, både ilska och glädje har hyvlats av i topparna, allt blir lite mer jämntjockt på nåt sätt.

Och ändå, trots att jag tycker att det är nåt stort och omvälvande som hänt mig, nåt som kräver både eftertanke och nån form av förändring, så är det ju ändå så att jag bara snuddat vid väggen. Jag har ju för tusan bara skrapat i axeln, hur känns det då inte för dom som dunkat skallen rakt in i betongen. Där allt bara har rasat, som totalt tappat kompassen, som inte har en susning om vart dom är på väg, bara att det är mörkt och otäckt och långt där borta i fjärran skymtar ett högt svart torn, och där på balkongen står en liten skara människor, fyra män och en kvinna, dom har alla stora leenden men deras ögon är kalla, och en av dom tar ett par steg fram mot balkongräcket, ögonen glittrar bakom dom runda glasögon och hästsvansen fladdrar lite i vinden, sen han tar mikrofonen, ler och säger att det är nu måste man skärpa sig och ta sig i kragen.
Och då, då först fattar man att man är riktigt illa ute.