Minnen

Hej, lägger in en nyskriven krönika. Läget med mig annars är rätt bra, beslutet att skita i ståuppen efter jul känns onekligen rätt. Sen gäller det bara att vinna på tipset. H



Jag sitter en kväll och förlorar mig i ett gammalt fotoalbum. Minnen. Dom gör mig både nedstämd och samtidigt ger dom mig nån slags närvarokänsla.
Farsan, brorsan och lilla jag. Nu är det bara jag kvar. Och så syrran förstås. Farsan dog 85 och morsan 90, bägge skulle fylla 75 året dom dog.
Brorsan dog före min farsa, han dog strax innan han skulle fylla 43, då var jag 35.
Han mådde inget vidare då brorsan och det gjorde väl inte jag heller. Vi levde rätt olika liv men hade ändå på nåt sätt lyckats med att segla rakt upp på samma grund. Men medan hans skepp sjönk lyckades jag med en massa tur segla vidare, visserligen med ganska trasiga segel men ändå, dom gick ju att laga.

När jag var 8 år, då körde min brorsa redan moppe och jag minns en gång när pappa och jag kom hem till stugan på landet, ute på Värmdö, vi hade varit och badat tror jag och det stod en polisbil i backen upp till tomten och jag kommer ihåg pappas ”vad i helvete har han nu ställt till med?”
Det var ofta nåt strul med brorsan, den gången tror jag det var nåt med en trimmad moppe, 10 år senare gällde farsans ”vad i helvete…”, nån gammal olaglig bil.
Då körde jag moppe, otrimmad, inte för att vara farsan till lags, utan för att jag inte visste hur man gjorde. Brorsan var raggare då. Farsan gillade aldrig det, han hade inget bil intresse alls. Det har inte jag heller. Farsan och jag gillade fotboll. Men brorsan var en ganska snäll raggare, tror jag i alla fall. Han och hans polare gillade amerikanska bilar och tjejer och hade en massa fester. Det var inte en massa bråk och ingen rasism med i bilden. Å andra sidan fanns det inte så mycket invandrare och flyktingar då, hade det funnits det hade dom kanske varit rasister, jag vet inte men jag tror inte det.

En gång hade brorsan fest i vår lägenhet i stan, mamma och pappa var på landet och jag fick sova över hos en kompis som bodde i samma hus. Jag minns att vi gick ner till festen rätt sent på kvällen och det var jättemycket folk där. Dom flesta var fulla, brorsan med. Syrran var oxo där men hon var inte full, tror jag i alla fall, och en tjej hade spytt på golvet, jag märkte det först när jag klev i det, jag hade raggsocker på mig minns jag.
Sen torka brorsan upp spyorna med en skurtrasa och en kille sa, ”på tal om gammal spya, hur mår din farsa”, och alla skrattade, brorsan med, och jag minns att jag tyckte att det var skittaskigt sagt, fast jag nånstans visste att han som sa det, egentligen tyckte rätt bra om farsan, men jag tyckte ändå att det var taskigt sagt.
Råttan kallades han för, han var alltid juste mot mig, det var alla brorsans polare.

Farsan hade oxo en brorsa som dog tidigt, jag minns honom inte sådär jättebra. Han hette Axel, han stoppa ett gevär i munnen utanför Rocklundahallen i Västerås. En gubbe på morgonpromenad med sin hund hittade honom. Men egentligen dog han inte då. Han hade varit död hela sommaren innan. Det minns jag oxo, farsan och jag spelade fotboll, det gjorde vi ganska ofta. Den sommaren då Axel redan var död bodde han hos oss. Han slog en straff på mig, ”ett skott”, han sa så innan han sköt straffen, ”jag tänker bara skjuta ett skott”, han gjorde mål. Sen sköt han aldrig mer nåt skott, jo, förutom det vid Rocklundahallen sen på hösten förstås.
Jag minns när dom ringde från Västerås och berättade det. Vi hade just satt oss i bilen, mamma och pappa och jag, och syrran öppnade fönstret, det här var i stan, vi skulle åka ut till landet tror jag eller någon annanstans, syrran ropade i alla fall att det var telefon till farsan från Västerås och jag fattade med en gång att det hade hänt något, det var nåt i syrrans röst, och när farsan kom ner igen var han alldeles grå i ansiktet.
Det var samma ansikte som många år senare mötte mig i hallen efter att brorsan dött. Det är det ansiktet jag minns, inte det efter Axels död.

Om det finns ett Söderstadion i himmelen sitter nog farsan där i sin Hammarbyhalsduk och hejar. Å mamma väntar på honom ute i stugan på Värmdö. Dom hade det rätt bra på slutet, trots sorgen efter brorsan hade dom det bra, dom sista åren innan pappa dog. Morsan tände alltid marschaller när Bajen vunnit och pappa kom sjungande gående upp mot huset mellan marschallerna.

Jag lägger ifrån mig fotoalbumet och sitter en stund och stirrar ut i mörkret. Sen går jag uppför trappan och står en stund och ser på mina sovande barn. ”Var rädda om er”, viskar jag.
Sen går jag och lägger mig men det dröjer innan jag somnar.

jäder, sista okt 2007