Hej, läge sen sist, lägger ut ett gäng krönikor, börjar med den här.

Dessa killar.

Om vi skulle ta en promenad, hur många gånger har man inte sagt dom orden.

Oftast när man kommer med den förfrågan så innehar man ett  glatt och positivt sinnelag.

 ”Nä, nu stänger jag av TVn och tar en promenad, är det nån som vill följa med?”

Och då svarar barnen nästan alltid ”inte vi i alla fall”, men hustrun brukar nappa på sånt. Betydligt oftare måste jag säga än när jag kommer med mer obskyra idéer.

För en tid sen satt jag en sen kväll och pratade med en ung kille som med lugn stämma och på rätt stapplande svenska berättade om en promenad han en gång varit med om.

Att han använde ordet promenad hade att göra med att han inte alltför länge gästat detta land, uppe vid kanten av taigan.

Den här killen hade alltså tagit en ganska rejäl promenad, han hade gått från Afghanistan till Turkiet, via Iran.

Dock hade dom bara promenerat på nätterna, ”varför då”, undrade jag, han gav mig en blick av uppriktigt förvåning, ”på dagen skulle dom ju kunna se oss”, ”vilka då” sa jag, ”polisen?”

Han nickade och sen kom det fler och fler detaljer om den så kallade promenaden.  Dagar och nätter där massäcken bara bestod av rå lök och vatten. Om folk som inte klarade tempot, som blev kvar nånstans efter stigen, om plötslig skottlossning och ytterligare några som lämnades efter. Om bergspass med snö och is, och bara sandaler på fötterna.

Sen en överfull liten båt mellan Turkiet och Grekland, om folk som föll i vattnet, om kylan, skräcken och skriken och sen långt ner i lasten, inuti en stor kartong,  på en TIR skyltat lastbil i ytterligare tre fyra dygn, inget att äta och kissa i petflaskor.

När han lämnar bordet blir jag sittande kvar.

Jag var ju och båtluffade i Grekland i somras, det var inte så himla långt från dom farvattnen där flyktingströmmen går fram. Inte en tanke hade man på det då. Men jag har ju sett bilderna på TV när utmattade, halvdöda afrikaner släpar sig upp på stränderna på Kanarieöarna. Turister som lugnt sitter kvar i solstolarna. Lite eftermiddagsaction, bara dom inte kommer för nära.

Dan efter vårt samtal hör vi tillsammans på ekot i P1, att Obama skickar 30000 nya friska soldater till Afghanistan, ”vad tycker du om det”, frågar jag.  Han funderar en stund, ”Amerikaner, Engelsmän, Ryssar, Talibaner, jag vet inte, allt betyder bara krig.”

Så jag tänker på Vellinge, och jag tänker på Sverigedemokraterna, och jag tänker på högervindarna som blåser allt ivrigare.

”Ja, det är inte utan att det känns lite dystert”, säger jag.

”Inte utan”, säger han, ”vad betyder det?

”Nä, glöm det”, säger jag, ”har du lust att ta en promenad.” hj