Lägger ut en text om min vandring i våras till Santiago de Compostela, 45 mil under tre mkt bra veckor.

”Nå, hur var det då”, säger folk, ”hur hade du det, var det kul, berätta!”

Men jag vet inte om jag kan, eller är det kanske så att jag bara inte vill, 

det hände saker under den där vandringen som jag tror jag vill behålla för mig själv, det var samma känsla som jag hade förra året, då hade jag varit iväg på en veckas Buddistiskt meditationsretreat i södra England, och jag minns att det var samma frågor då , ”nå, hur var det?”

Egentligen skulle det räckt med att svara, ”jo tack bra, det var alla tiders”, för det tyckte jag att det var, det var första gången jag var på ett sådant ställe, med långa stunder av tystnad, ingen tv, ingen tel, ingen dator, och så detta att meditera, så annorlunda från allt i mitt vanliga liv, men som sagt, jag gillade det, och detsamma kan jag alltså säga om denna vandring som jag nyligen gjort till Santiago De Compostela, Pilgrimsleden i norra Spanien, jag tyckte om det, jag tyckte det var alla tiders.

Jag vet att det låter futtigt, men hur beskriver man ett inre välbefinnande, att säga att ”jag kände mig lycklig” möts av frågan, ”på vilket sätt då?” Lycka har blivit ett dussinord man numer mest möter i sportsammanhang, tillsammans med andra värdeord som katastrof och förödande. Vårt språk blir alltmer devalverat.

Jag visste inte alls vad min pilgrimsvandring skulle innehålla, bara att jag skulle gå från punkt ett till punkt två, från Llanes på nordkusten till Santiago i Galicien, en sträcka på dryga 40 mil, med 8 kg på ryggen.

Innan jag åkte intalade jag mig själv att inte spänna bågen för hårt, blir det för jobbigt tar jag en buss eller ett tåg, tänkte jag, eller så kan jag skicka ryggsäcken i förväg till det ställe jag tänkt övernatta på, ”tänk på att du är  65 år Håkan, ha inte Luther på axlarna, du behöver inte bevisa nåt, se bara till att ha det bra.”

Men trots att jag kollade extra noga så lyckades ändå Luther smita ombord, som en tjatig fripassagerare satt han där på axeln och fick mig förstås att spänna bågen hårdare än jag hade tänkt, resultatet blev därefter såklart, redan tredje dan fick jag uppsöka läkare för att få bukt med överansträngda och inflammerade muskler, men sen var jag tillbaka på banan, och det var förmodligen oxo Luthers fel, att tanken på att att ta en buss eller ett tåg blev allt mindre lockande, och att bära min egen ryggsäck blev till en självklarhet.

Visst var det lite väl tufft ibland, en värkande nacke, blåsor på fötterna och en stortå som helt tappade sugen, men jag lärde mig leva med det, och ju mer dagarna gick och milen rann undan så blev vi allt bättre kompisar Luther o jag, när han märkte att han kunde släppa piskan visade han sig vara riktigt trevlig.

Så jag fylldes av ett lugn, en frid om man så vill, att vandra ensam där på gröna kullar med Atlanten till höger och snöklädda berg åt andra hållet, och att sen vika av in bland dessa berg, med porlande bäckar och vårblommor, många timmar utan att se varken hus eller människor, bara lite tamboskap, jag har aldrig upplevt nåt liknande, trots att jag rest mycket.  Som meditation beträffar, så passade det här mig utmärkt. Trivsamma tankar gjorde sig hemmastadda i huvudet, långa samtal med högre makter, några mantran och en hemmagjord bön. Men oxo  stunder utan en enda tanke, bara förnimmelsen av vinden,vågorna och fågelsången.

Ibland var jag så trött och sliten att jag knappt tog mig fram, ryggsäcken kändes alldeles för tung, och Caminon bara fortsatte, när jag trodde att nu, efter detta krön, måste jag väl vara framme, men väl uppe på toppen såg jag bara nästa topp, och därefter ännu en. 

Men det som var nytt för mig och som jag förvånades över var att jag faktiskt aldrig tappade humöret, jag blev aldrig sur och grinig, något som jag annars har ganska lätt för att bli. Och så detta att ta vara på tiden, att stanna och småprata en stund med en ko, kanske sjunga Briggen Blue Bird för några förvånade hästar, och att verkligen njuta av smaken av äpplet som jag burit med mig många timmar. 

Jag minns så tydligt det där lyckoruset som infann sig när man på morgonen, efter att ha lämnat staden eller byn där jag sovit, vek av från landsvägen och in mellan träden och ut i det okända, det var som att komma hem, som att komma tillbaka till ett tillstånd av närvaro och frid. 

Utmed vägen följde man gula pilar som var ritade eller sprayade på murar, väggar stolpar eller bara direkt på marken, tänk om livet oxo var så enkelt tänkte jag ibland, att det bara var att följa pilar så kom man rätt, men som min gode vän Luther påpekade så är det kanske precis så det är i livet, bara att man inte ser pilarna. 

En gång frågade Luther mig om jag inte tyckte att det var egoistiskt, att vandra så här, ”på vilket sätt gör du världen till ett bättre ställe” sa han, och det är ju onekligen en intressant fråga, (i själva verket hade jag redan ställt den till mig själv,) men jag tror att om man gör saker som känns utvecklande och berikande så är det av godo, och förhoppningsvis lite hjälp på traven för att bli en bättre människa.

Så jag hoppas att det välbefinnande jag upplevde där skall finnas kvar inom mig, inte bara som ett minne, utan även rent konkret, att jag i mitt liv här i Ransäter, i min vardag med jobb och räkningar, skall kunna hitta passagen till det lugn jag fann nere i Spanien.

Just närvaro har för mig ofta varit en bristvara, men där efter stigen, eller vägen upplevde jag tillfredsställelsen av att vara närvarande. Tyvärr har jag dock redan registrerat ett flertal återfall, men jag jobbar på det, min målsättning är att fortsätta vandra, jag har skog, sjöar och leder utanför knuten, och för samtal med ett högre väsen behöver man inte åka till Spanien.

Och vad hände då med min reskamrat, den ständigt närvarande Martin Luther?

Jag hade nog en del förutfattade meningar gällande honom, han var faktiskt rätt ofta värd att lyssna till, för därute i det ödsliga och vindpinade landskapet började jag tänka på att det kanske inte är så fel alla gånger att utsätta sig för svårigheter, att inte alltid välja den lättaste vägen, oavsett om det gäller att vandra  eller i det vardagliga. 

Att det kan vara mödan värd att bita ihop och fortsätta att kämpa, även om det ibland kan kännas ganska svårt.

Och rätt som det var och utan att jag märkt det, hade han lämnat mig, det är ok tänkte jag, jag hittar nog själv nu.  Hoppas jag i alla fall. 

Bon Camino  /hj 20 maj 2015