Vår

Tja, hade nyss ett snack med Peppe på Norra Brunn ang hösten 08. Hoppar på igen, vill börja om, lite från början, "kill your darlings" osv. Åker upp redan i vår och provar på en smula. Audition på Parlamentet och lite rookiekör. I Maj åker jag tillbaka till Polen för att göra mer radio. Har fått en del respons efter "Hjälp" Lägger in en ny text.

Simtur.

Jag är visserligen född och uppvuxen i Sth men jag är rätt nöjd med att inte längre höra dit.
Även om jag under besök där kan njuta av en massa sakar, minnen dyker upp av ljudet från tunnelbanan när det sugs in i mörkret. Och lukten där nere, också att höra stockholmsdialekten, illa omtyckt av många på landet, kan locka mig att le, men som sagt, jag har aldrig ångrat att jag sedan 25 år tillbaka är bosatt ute på vischan i Värmland.

Min närmsta granne, han är bonde, det är en trevlig prick, han kör omkring hit och dit på dagarna i en stor traktor, jag vet inte riktigt varför, men jag misstänker att det har att göra med att jag har mat på min tallrik och mjölk i mitt glas. Ibland kommer han med en släpkärra lång som en landningsbana, fullastad med jättestora plastbollar och han umgås dagligen med kor och tjurar som väger sisådär 500 pannor.
Jag gillar honom. Han är så långt ifrån Stureplan man kan komma.
Och jag inbillar mig att han också tycker att jag är rätt ok.
Fast konstig.

Han berättade en gång för mig att en kille som gjorde nån slags mätningar av hans marker hade sagt att han iakttagit en märklig typ nere vid bäcken invid skogskanten, nån som stod och sjöng för full hals, samtidigt som han utförde en slags dans. Han hade frågat min granne bonden om det kanske fanns något behandlingshem i trakten, som den där personen kunde ha avvikit ifrån. Upplevelsen hade tydligen skakat om honom.
Han blev då lugnad av min granne med orden ”nä de e ingen fara, de e bare jäder som är ute o luftar, han är könstig men helt ofarlig.”

Jag vet inte om jag tyckte att den historien var lika kul som min granne tyckte men det kändes ju ändå trevligt att man kunde bidra till lite munterhet.

Men det är sant det där, jag brukar gå dit, till den där bäcken, den delar sig i skogskanten, bildar ett litet deltaland, med en ö mitt i, Paradisön kallas den. Och man syns inte där, om man nu undantar illvilliga spioner från Länsstyrelsen som är ute och mäter.
Och det är en fantastisk plats. Bäcken kommer smygande långt uppifrån skogen, ursprunget är en sjö någonstans i fjärran, sen kikar den fram lite försiktigt mellan granarna, sprider sig sen lekfullt i det där deltalandet, fortsätter sen över slätten, fast den hukar sig fram bakom en lång sänka, som om den inte vill bli sedd, och dyker sen under den gamla landsvägen 25 meter från min kåk, jag kan höra henne 12 månader om året om jag har sovrumsfönstret öppet, och sen vidare genom en djup och snårig ravin för att slutligen förena sig med sin Mamma Klarälven. I den där bäcken finns det öring, själv har jag dock aldrig sett nån men jag har bara bott här i 25 år, och bäver finns det också, kort sagt, jag gillar den där bäcken skarpt.

Därför tar jag mig ofta dit, till ön och deltalandet, ibland med barnen, ibland med folk som är här på besök, men ändå är det när jag är ensam som jag verkligen hittar ett lugn där. Hittar hem liksom.
Så jag försöker alltså ta mig dit så ofta jag bara kan, för att unna mig en stunds kontemplation, bara jag och min lilla bäck. Som förresten inte alls är speciellt liten så här års, utan rätt vresig.

Så också för ett par dagar sen, jag var på ett strålande humör, solen sken från en klarblå himmel, 6 grader kallt, ”livet är kanon, minns jag att jag tänkte,” så jag kör igång med lite gympa, sjunger Jungman Jansson och far omkring där som Fritjof I Arkadien.
Jag hade förstås noga kollat att det inte fanns nån från länsstyrelsen inom synhåll. Sen bestämmer jag mig för att försöka ta mig över till ön, den lilla bron spolades bort tidigare i vintras, så jag knallar efter kanten för att finna en möjlig passage och upptäcker en efter en stund. En stor flat, isklädd sten, mitt i strömfåran. ”Den kan jag nå till”, tänker jag, ”om jag bara tar ett långt kliv, mellanlandar med en fot på stenen och sen ett steg till så är jag över.”
Det var alltså planen, lysande Sickan, så jag samlar mod, koncentrerar mig, drar ett djupt andetag och kliver rakt ut mot stenen.
Och det är inget som tar emot, min fot, mitt ben och resten av mig fortsätter rakt igenom stenen och rätt ner i plurret.
Jag vet inte riktigt vilka tankar som for igenom skallen, först och främst en oerhörd förvåning, hur kan min kropp bara passera rätt igenom en sten. Som om jag var Harry Potter och just hade lyckats med nån kroppsförtrollning.
Sen insåg jag ganska kvickt att jag hade kvar min kropp, för jag blev våt, hela jag, brallor, två collageströjer och en ylletröja dränktes omgående in med 4 gradig issörja. Det ända som inte kom under vatten var min Djurgårdstoppluva. Allt annat, inklusive mobiltelefon hade förenat sig med bäcken.
När jag till slut kom uppkravlande förstod jag vad som hade hänt, det var ingen sten med is på, det var skum, lödder som vispats upp av forsen.

Då jag efter 10 minuters plaskande och stapplande promenad passerade bondgården kommer bonden med sin traktor, han stannar, slår av motorn, och tittar sen mycket nyfiket och intresserat på mig, ”Jo, Jäder visserligen är det solsken o vi närmar oss våren men ändå, och med kläderna på.” Jag stannade dock inte kvar för att lyssna på resten.

När jag sen dan efter dyk upp i idrottshallen för att kolla killarnas innebandymatch, log halva läktaren, ”nä men titta, här kommer näcken.”

Det skulle dom aldrig kommit på, på Stureplan.

Hörs jäder