Det rasslar och går.

Vaknar till Beatles Obladi Oblada, klockan står på 0610, och det var klockradion som väckte mig.
”Det här var bra tänkte jag, så här borde varje uppvaknande vara, jag kikade ut under rullgardinen på ett grått gryningsljus, dimman låg tät utanför fönstret, termometern visade – 2. Men jag visste att det skulle klarna upp småningom, att det skulle bli att bli en vacker dag.
Jag kände oxo på mig att det skulle bli en sån där bra dag, kanske inte en helt igenom visseldag, dom är svåra att få tag i, men en riktigt bra dag var jag bergis på.
En bra dag för mig är en dag utan negativa tankar, utan att ödsla nån som helst energi på varken Arbogamorden, Finanskriser, Stjärnor på is eller Kristdemokraterna.
Så jag tassade ner i köket, tände upp i järnspisen, ställde fram frukosten innan jag väckte barnen. P2, låg volym, nyhetssändningar om krig och katastrofer är bannlysta såna här mornar.

När skolbussen försvunnit i kurvan borta vid keramikverkstan, bestämmer jag mig för att ta en morgonpromenad. Solen börjar skönjas genom dimman.
Den är chanslös nu, dimman, tunnas ut framför mina ögon, ”så där kommer oxo det sanna livet att vinna över orättvisor och profithunger”, tänker jag poetiskt och naivt, för naiv, är det helt ok att vara en sån här morgon, jag överväger om jag ska inleda med Solhälsningen men inser att det förmodligen skulle innebära en omedelbar muskelbristning så jag börjar gå istället.
Jag sneddar över fälten, sjunger ”Lady Madonna” för korna som alltid glor så misstänksamt på mig.
Vissa dagar kan vara så här bra. Man går med djupa andetag, rak i ryggen, fjädrande knän, livet är som en ända Beatlesrefräng.
Och man tycker om alla människor, tom såna man inte tycker om, man ser dom liksom genom en förmildrande lins. Man tänker, ”ja ja, han har nog inte alltid haft det så lätt den där killen, tänk på det du.”
Man har liksom fri passage till empati och medkänsla.

När jag kommer ut på stubbåkern står ett gäng Kanadagäss där och käkar, trots att dom står med skallarna bortvända, så märker jag hur en kollektiv oro sprider sig i gruppen ju närmare jag kommer.
”Ta det lugnt”, ropar jag åt dom, och viker av för att inte störa, men det är redan för sent, med ett högljutt och missnöjt kacklande flaxar dom iväg.
”Misstänksamma typer” tänker jag, men jag har samtidigt en klar förståelse för deras avoga människosyn.
För luften genomborras nämligen med jämna mellanrum av ljudet av gevärsskott. Älgjakten pågår nämligen här i Värmland, så det är jägarkåren som är ute och tillvaratar plusvärdena i skogen.

Och det där påverkar mig, det är inte bara ljudet av skotten utan dessutom känslan av att jag inte längre är kan välja min egen väg genom skogen, skogen är nämligen paxad, går jag ändå dit, så är det på egen risk, det finns skyltar som upplyser om det. Så jag känner att jag liksom kommer ur fas, mitt goda humör börjar helt plötsligt sina, det skingras som dimman nyss gjorde och försvinner likt gåsflocken där borta i fjärran.
Och genast börjar andra tankar smyga sig fram, dom negativa tankarna, som illvilliga Orcher kommer dom där och intar mitt sinne, mitt sinne som alldeles nyss regerades av Kung Frid och Drottning Skönhet.

Jag känner hur dom sprider sitt gift och hur jag börjar tänka på annat, på det svarta och trista, det sorgliga och upprörande, jag börjar tänka på det söndertrasade Irak, på människorna i Gaza, på Maud Olofsson och Idoljuryn, och nu vet jag att jag är på glid utför, mot bitterhet och ilska, nu är jag illa ute, skall jag bryta det här, så måste det ske snabbt, jag måste bli renad innan det är för sent.

För jag vet att jag kan fastna i det här, vet att det är som ett missbruk, och att starka och ljusskygga krafter vill att vi skall bli beroende av den drogen. Missnöjesdrogen.
Och langare av det giftet råder det ingen brist på. Dom lyssnar till namn som Expressen och Aftonbladet och dom smyger runt i 90% av TV utbudet, det är många som är med i den konspirationen.
Och jag vill inte fasta i det, inte idag, idag vill jag bara vara känna obladi oblada.

Reidar tänker jag, måste ta mig hem till Reidar. Min räddning finns där, i hans kök, hos Reidar 92 plus, med kokkaffe och limpmacka, han är mitt enda hopp.
Under dom sista metrarna fram mot hans kåk hamrar en video från youtube i hjärnan, en övervakningskamera har fångat en man som slår ihjäl en oskyldig med hammare, och det är på riktigt, 300000 människor, mest barn och ungdomar, ser det klippet varje dag, detta är frihet 2008, men nu, nu är jag framme, jag stapplar upp för farstubron, får upp dörren och tumlar in i Reidars kök.

Och Reidar är där, numera är hästtyglarna ersatta av en rollator men det spelar ingen roll, han är där och han ser direkt hur det är fatt med mig, men han visar ingen förvåning, han har varit med om det här förr, lite försynt vänder han bort förstasidan på Värmlandstidningen så jag inte ska se de svarta rubrikerna, han sätter utan ett ord på kaffet, doften lägger sig som balsam över mig, orcherna känner oxo av lukten, dom blir osäkra där inne i skallen, känner sig hotade, precis som gässen där ute på åkern för ett tag sen.
Jag tar ett djupt andetag, känner att jag börjar slappna av, att jag är på väg tillbaka, att jag är på fast mark, orcherna är borta nu.

Hur är läget Reidar säger jag,
Han ler lite, jo tack säger han, ”det rasslar och går.”
”Samma här”, svarar jag och brer rejält med smör på mackan.

Håkan 18/10 2008