Pajen

”Av barn och fyllhundar får man veta sanningen”, brukade min mamma säga ibland.
Vad rätt hon hade.
En gång när jag var på dagis för många år sen för att hämta min son, var det en liten flicka där som glatt berättade för personalen att, ”min Pappa röker hasch.”
Jag stod borta vid torkskåpet och kände hur ett litet leende smög sig fram, när jag såg de vuxnas reaktion. ”Jaha, säger du det, ja det var ju … duktigt.”

Och vad det gäller fyllhundar så är det väl allmänt bekant att det då och då kan klämmas fram en och annan obehaglig sanning när alkoholen lättat upp självcensuren.
”En sak ska du ha jävligt klart för dig och det är att jag aldrig gillat din humor,” sa en granne till mig som avskedshälsning, straxt innan han vinglade in i hallonhäcken på väg hem från en kräftskiva.

Men nu skall jag berätta om en riktig fyllhund. En kille som supit och knarkat i stort sätt hela sitt liv, men de sista 15 åren var nog mest bara brännvin.

Jag kände honom rätt bra, jag har iofs lärt känna ganska många fylltrattar genom åren, men den här liraren var så speciell.
Gunnar hette han, men för alla så var han bara Pajen, tom prästen kallade honom för Pajen under begravningen, för han dog i somras, han drunkna i Klarälven en varm sommarnatt.
Timmarna innan han drunkna satt han nere i en båt vid min flytbrygga och förfriskade sig tillsammans med en polare. Jag hörde dom uppifrån min trädgård, det gick inte att missta sig på att det var Pajen som var där nere och iom att det var Pajen så var det heller ingen fara, det skulle inte ske nån skadegörelse, min egen båt skulle vara kvar, inga flaskor eller fimpar skulle ligga på marken. Osv. Så jag fortsatte med min volleybollmatch med barnen och sen när vi puttat omkull ungarna så tog jag med ett par pilsner och gick nedför stigen för att ta ett kvälldopp och snacka lite med boysen där nere.
Men då var dom inte kvar längre, Pajens båt var borta och jag skulle aldrig mer träffa honom.
Dan efter var vi på badstranden, också vid älven men nån kilometer söderut, jag visste fortfarande ingenting men det gick inte att ta miste på att nåt hade hänt. Det var helikoptrar i luften och fram och åter på älven for snabba båtar med räddningsverket skrivet på sidan. Så man hajade att nåt hade hänt, sen kom en annan familj och så att dom letade efter en 62 åring som drunknat under natten. Jag minns att jag tänkte, 62 år, Pajen är 62 år, kan det vara Pajen. Men jag slog ifrån mig tanken, ”Pajen, skulle Pajen ha drunknat”, tanken var absurd, Pajen, som levt hela sitt liv vid älven, som kände älven, älven var hans polare, inte tar ens polare livet av en.
Men tanken fanns ju där, tänk om det är Pajen, sen kommer en liten snipa puttrande uppströms och i den sitter en kille som säger ”har ni hört, det är Pajen.”


Pajen som kom infarande på tomten mellan varven, stor som ett hus, armar och ben i ständig rörelse, kunde aldrig stå stilla, kroppsliga minnen från många års amfetaminnyttjande, det var inte alltid enkelt att höra vad han sa, det krävdes en viss erfarenhet, men det han sa, det var ofta värt att lyssna till, han var klok, han var rolig, och han var omtänksam, han kom aldrig in på tomten om han såg att ungarna var där, visste att han var rätt skräckinjagande, en gång kom han in och skällde ut mig för att jag satt mina ”Akta Barn – Kör Sakta skyltar för nära kåken, ”men jag fixar det”, sa han. Och det gjorde han, och han grät som ett barn om nån av hans katter blev påkörd och han tog långa promenader med Islandshästarna som bor en bit bort, och han var hund o kattvakt och en gång kom han och ville ha ett snack, han stack en öl i min hand och ville ha råd om hur han skulle hantera sin oro och ångest när frun hans var sjuk. Eller när han cykla omkring med en jätteölback och bjöd alla för att fira att han fått ett riktigt jobb, hos en grävare, för första gången ett riktigt jobb, ingen arbetsmarknadsåtgärd. Och mycket mer. Han var som bygdens egen SkallePer, han som alltid har funnits ni vet.

Så det blev tyst på torget i Munkfors, gänget i solen på bänken satt där som vanligt men dom var lågmälda och sorgsna.
På väg till begravningen i Ransäter funderar jag över vilka som kan tänkas komma till kyrkan, och när jag kommer fram börjar jag gråta.
För det finns inga p-platser kvar, det står bilar överallt, tom ute på gärdet och inne i kyrkan är det knökfullt, "det här är mer än när Tage Erlander begravdes", upplyser mig en pensionär, för dom är oxo här, de gamla, och gänget från torget såklart, och alla grannarna och massor av folk från runtomkring, och prästen, hon är så bra, hon får hela kyrkan att både gråta och skratta, och muraren i Ransäter, en ung kille, går fram till kistan och lirar ”jag är en fattig bonddräng” på munspel och byggkillen och han brorsa spelar trombon och piano och det hela är så magiskt.


Och sen 7 timmar senare står jag på centralen i Stockholm, jag är där för att vara rolig, men jag vill inte. Jag vill bara åka hem igen.

Håkan 23/9 2008

FRA

FRA = Bara ett sätt för myndigheterna att legalisera något som dom annars skulle ha tvingats fortsätta bedriva illegalt.
jader

Var det bättre förr?

Septemberkrönika.

”Pappa var det bättre förr”, frågade ett av mina barn för en tid sen, men innan jag ens hann börja svara, pep det till i hans mobiltelefon, hans intresse för mig dog i samma ögonblick, och hans uppmärksamhet överfördes omedelbart till den lilla displayen, efter en stunds blippande fick han syn på mig igen, mindes tydligen vagt att han frågat mig om något, men att det numera var rätt oviktigt.
”Vi tar det sen farsan”, sa han, ”jag måste dra.”
En del saker var iaf bättre förr, muttrade jag, det fanns inga mobiltelefoner, dom styr ju deras liv, pratar dom inte i dom, så spelas det på dem, eller det smsas, eller det tas foton, eller det mp3as, allt det där det slapp man åtminstone förr, då kunde man ju tom se en 14 åring sitta på en buss och läsa en bok.

Sen pep det till i min mobil, och jag började genast febrilt leta efter den trots att mitt yngsta barns skolbuss precis stannat utanför på vägen och jag borde ha stått där och tagit emot henne, ”måste bara se vem det var ifrån”, tänkte jag medan jag letade som en galning, sen hittade jag den, nån hade lagt i min bröstficka, mitt nya meddelande var från Telia som upplyste om att jag nu kunde ringa ännu billigare om jag bara betalde lite mer.

Så där är det förstås, trots att jag har en massa invändningar mot den nya tekniken så är jag rätt mycket i händerna på den, och jag kan tycka att det är riktigt bekvämt att mellan varven kunna gå in på webben och kolla på nåt program jag missat eller se hur det har gått för Djurgårn.
Men på det hela taget är jag nog rätt skeptiskt. Hur nödvändigt kan det vara att t.ex alltid kunna nås, via mail, telefon eller sms. På så sätt tycker jag att det nog måste ha varit enklare förr, tänk innan det fanns telefon eller tom en fungerande postgång, då kunde man ju nästan leva ett helt liv utan att få veta att ingen brydde sig om en.
Inte ens för att försöka locka till sig ens pengar.

Jag har oxo en känsla av att det var lite snällare förr, inte lika mycket ”ta för dig så mycket du kan innan nån annan gör det”, att barn i mellan och högstadiet inte hade lika ont i magen vid tanken på betygen och framtiden, tack för det Jan Björklund.

Sen vet jag förstås att föräldrar säkert i alla tider har gnällt över att det var bättre förr, klagat på sina barns kläd, hår och musiksmak. Men farsorna och morsorna i det gamla bondesamhället slapp åtminstone lyssna på Tekno och Rapp.

Och nu verkar det Kalla Kriget vara på väg tillbaka. Det skrämmer mig mycket mer än det gamla Kalla Kriget, ni vet USA där och Sovjetunionen där, i var sin ringhörna, men det blev aldrig mycket mer än snack, nu bygger USA robotbaser i Polen, på Ryssarnas bakgård och alla de gamla sovjetstaterna vill in i Nato, det är klart att ryssarna börjar känna sig trängda. Det var väl därför dom gick in i Georgien för att hjälpa nationalisterna i Sydossetien och Abchazien.
I radio hör jag den nyss nämnde Jan Björklund från Folkpartiet, avisera att Sverige kanske borde rusta upp i händelse av en rysk aggression. Då får vi nog rusta ordentligt, förmodligen skulle det vara bättre att lägga slantarna på ett gäng vita flaggor och en massa vodka, på så sätt kunde vi kanske ha kvar några städer att bo i.

Nej, tyvärr tror jag inte speciellt gott om varken USA, Ryssland eller Kina.

Fast kineserna hade ju faktiskt upplåtit två parker i Peking där folk hade rätt att uttrycka sina åsikter, ett ställe att protestera på, bara dom kom in med en ansökan.
Dom avslogs visserligen till 100%, och dom som sökt tillstånden hämtades för vidare transport till omskolningsläger men iaf. Parkerna fanns där.

Men trots all den här politiska dyngan, så känns det oxo onekligen lite tomt att OS är över, man hinner liksom vänja sig, precis som när EM tog slut, 30 dagar i sträck hade man matats med världsklassfotboll. 2045 varje kväll fick man sin dos och så helt plötsligt var det slut och istället satt man där och såg Gais mot Sundsvall, det var ju som att erbjuda en grov heroinmissbrukare ett glas ljummet folköl och säga tyvärr, det här, är allt du får.

Så visst kan man säga att det mesta var bättre förr. Jäder 09 2008